Det här med tid, det är jättekonstigt.
Varför agerar så många människor som om det var livets mål och mening att spara tid? Vaddå, spara tid? Till vaddå? Tid är Liv. Vår livstid kan inte sparas, den kan bara tas tillvara, fyllas med gott innehåll.
Och här har vi ju tid. Vi ska ingenstans. Och den här avdelningen är faktiskt inte underbemannad. Vi har tid att göra ett bra jobb. Det är fullt möjligt till och med för mig, som ändå är ganska långsam, att vänta in varmvattnet.
Dessutom: I kontakten med en person med demens finns det nästan aldrig någonting att vinna på att skynda sig. Tvärtom råder det ett närmast omvänt förhållande mellan graden av brådska och den tid man sammanlagt sparar på det. Om man försöker stressa på en demenssjuk person kommer hon med största sannolikhet att bli ännu långsammare, att göra motstånd, klamra sig fast, ställa till oro och kaos. Den tid som går åt till sådant som att t.ex. vänta in det varma vattnet, tala långsamt eller röra med mjuka händer, den tiden har man igen tio gånger om i form av arbetsro, god stämning och uteblivet kaos under resten av dagen.
Bland det mest provocerande man kan ta sig för när man jobbar i vården, har jag förstått, det är att gå omkring och uppträda som om man hade tid. Jag har gjort det till min stora politiska gärning att göra just det. Som om vi hade tid. Som om vi hade tid att göra det vi gör, som om det var helt OK att det är som det är, som om livet var gott, som om vi alla duger som vi är.
Jag förstår att det kanske inte är det optimala förhållningssättet på t.ex. en akutavdelning eller i ett restaurangkök, men så är det här heller ingen akutavdelning. Här är det tvärtom: det går snabbast när man tar det lugnt. Och målet är inte i första hand att bli färdig. Målet är att skapa goda ögonblick.
Det stora problemet är att de personer som tror att de inte har tid att vänta in varmvattnet, de ser inte det här. För när man inte väntar in varmvattnet, då är det nästan alltid kaos. Och kaos tar väldigt mycket tid. Så då måste man skynda ännu mer.