Johanna är inte den enda som ogillar att duscha, hon är bara den som ogillar det allra mest. Och de allra flesta kan man liksom hitta in till, hitta något som gör att de själva tycker att det här med dusch, det är en riktigt bra idé. Att hitta de här vägarna tar lite tid, uppfinningsrikedom och experimenterande, men det är absolut värt det, det förvandlar duschen till en situation av samhörighet och gemensam strävan mot ett mål.
Som Lilly. Hon vill absolut inte duscha. Om man går in och säger: idag ska jag hjälpa dig i duschen, då säger hon neeej, hon vill inte, det behövs inte, hon gjorde det igår, hon kan göra det en annan dag, imorgon imorgon men inte idag… Sedan går det ganska lätt att övertala henne, för Lilly är ängslig och social och vill inte ställa till besvär, men istället blir hon liksom alldeles tilltryckt, ynklig och stackarslig, svarar fåordigt på tilltal, ler inte, det gör alldeles ont i hjärtat att se vad det har gjort med henne att vi utnyttjat möjligheten att köra över hennes nej.
Så jag är på utkik efter andra vägar. Och en morgon händer det. Jag har sett att det är en vecka sedan sist, och har bestämt att hålla utkik efter öppningar men inte insistera. Om man ska hitta vägen in, då måste man också vara beredd att ovillkorligen acceptera ett nej. Det är det som är själva grejen: en väg in är en väg där man blir inbjuden. Det är att hitta ett gemensamt mål kring vilket man kan skapa en samarbetssituation.
Jag börjar med allt det som jag vet att Lilly tycker särskilt mycket om, för att grunda med så mycket glädje som möjligt: Lilly älskar frukost på sängen. Allra bäst tycker hon om glass. Till det en kopp kaffe, med tre sockerbitar. Vanligtvis brukar jag också göra i ordning hennes värmekudde, hon har ont i en axel och det ger skön lindring med en värmekudde över axlarna. Idag lämnar jag emellertid värmekudden tills vidare, för jag har en liten plan. Jag gör i ordning frukostbrickan och går in till henne.
Knack knack.
– God morgon, Lilly, här kommer jag med lite frukost till dig!
– Åh neeej!
– Hej, Lilly? Hur är det med dig? Jag ställer ifrån mig brickan, lägger handen på hennes arm.
– Det är förfärligt! Jag har nästan inte sovit alls!
– Har du inte kunnat sova? .
– Nej, jag låg och tänkte på allt möjligt och så kunde jag inte somna.
– Uff då. Då är du ganska trött nu då?
– Jaa!
– Du, Lilly, jag tog med lite frukost på sängen åt dig. Jag tänkte att Lilly, hon brukar ofta vara lite trött på morgonen, hon kan behöva muntras upp lite.
– Nej men vad säger du, frukost på sängen! Inte hade du behövt göra dig sånt besvär för min skull. Hon sätter sig upp, jag puffar till kuddarna så att hon sitter bekvämt.
– Det är klart att jag vill göra mig besvär för din skull, jag tycker ju om dig ju!
– Haha, du är söt du. Och glass! Med jordgubbssylt! Det var inte dåligt!
– Nej, dåligt ska vi inte ha det. Hur är det med axeln idag då? säger jag drar ifrån gardinerna och plockar fram morgonmedicin.
– Ja, den är som den är den, den har liksom aldrig blivit riktigt bra sedan Viktor.
Viktor är Lillys son. Han föddes med ett handicap, dog när han var nio. Lilly älskade honom innerligt, hon var hemma och tog hand om honom, bar honom ofta med sig. Sedan den tiden har hon värk i axeln. En värk som påminner henne om Viktor. Det är som att hon nästan alltid ler när hon talar om den.
– Ja. Viktor, han betydde mycket för dig. Vilket fantastiskt jobb du gjorde med honom! Det kan inte ha varit lätt.
Vi talar en stund om Viktor medan hon äter klart, får sin medicin och jag plockar i ordning inför dagen. Sedan säger jag:
– Du, Lilly, jag funderar, den här din axel – värme är ju ofta väldigt bra för sådant, tänk om vi skulle ta och prova med riktigt varmt vatten och se om det kan hjälpa?
– Vatten?
– Ja, sån här värk som just beror på att man har ansträngt sig mycket och länge, då är det ofta väldigt bra med värme, det hjälper musklerna att få slappna av och vila lite.
– Säger du det. Ja, det kanske vi kunde prova.
– Jag tänker att det kanske är värt ett försök i alla fall.
– Nu genast menar du?
– Ja, varför inte? Men ät klart i lugn och ro du så plockar jag i ordning.
Nu har alltså morgonduschen blivit vårt gemensamma samarbetsprojekt istället, och utgångspunkten har förändrats i grunden. Medan hon äter klart lägger jag två handdukar på värmning, ställer fram schampo, tvål och fuktighetskräm, lägger fram rena kläder. Och när Lilly ätit klart säger hon:
– Jaha, ska vi sätta igång då?
Det blir en härlig stund. Vi börjar med varmt vatten på axeln, och när vi nu håller på så tar vi håret med det samma. Lilly är ganska lång så jag klättrar upp på toastolen för att gnugga in schampot medan hon duschar varmvatten över axeln, vi skojar om tvålen som heter Nyponros och när vi är klara får hon skynda sig att svepa in sig i den varma handduken så att inte axeln hinner bli kall.
Efteråt strålar hon som en sol, och hon tycker nog att det blev lite bättre med axeln faktiskt. Som grädde på moset kommer jag med värmekudden.