Jag åker bil till jobbet. Med bil tar det tjugo minuter, med buss skulle det ta en och en halv timme och två byten. Det är inte direkt så att jag har råd med bil, men jag har prioriterat bort mycket annat för att ha råd med just det. De flesta av mina prioriteringar här i världen går ut på att ha så mycket tid som möjligt till det som är viktigt, inte att ha så mycket pengar som möjligt. Den tid jag har tycker jag bäst om att använda till vardagsvänlighet, och till att inte ha bråttom.
Varje morgon när jag kommer fram till jobbet stänger jag av motorn, sitter kvar i bilen ett ögonblick, stillar mig och ber: Gud. Gå med mig i min arbetsdag, och låt mig få bli till välsignelse.
Jag säger Gud därför att det är enkelt och behändigt. Jag hade lika gärna kunnat säga ”livskraften” eller nåt. Fast jag gillar idén om en personlig Gud. Föreställningen om en god kraft, om någon som bryr sig, som ser och som kan gå med mig och besjäla mina handlingar med kärlek. Det är en arbetshypotes i tillvaron som ger mig kraft och mod. Så den har jag valt att arbeta efter. Det spelar mig inte så stor roll om den är ”sann” eller inte. Det som spelar roll för mig är att när jag agerar som om den var sann, då får jag en vardag som jag tycker om, med stora mängder positiv energi.
I den mån jag gör ”snälla” saker så är det inte för att vinna någons gillande eller några himmelska poäng eller nåt. Inte heller är det så att jag ”offrar mig” eller är altruistisk eller nåt. Jag gör det inte för att framstå som en ”god människa”, eller ens för att vara en god människa. Enligt mitt sätt att se det är vi alla i grunden goda (dvs vi mår bäst när vi gör bra saker), men vi har också alla mindre trevliga sidor som det är vår mänskliga uppgift att hantera efter bästa förmåga.
I den mån jag gör ”snälla” saker är det helt enkelt för att jag tycker det är roligt. Det är det roligaste jag vet, att ingå i positiva cirklar. Jag blir glad av andra människors glädje, jag blir glad när saker fungerar, jag känner mig levande när jag får engagera min kreativitet och kraft i att ordna till saker, hitta lösningar, prova mig fram. Eller när jag tillsammans med andra får ägna mig åt sånt jag tycker om, t.ex. musik, eller berättande. Jag tycker också om vardagslunken, att utan brådska plocka undan, göra rent, ställa i ordning.
När jag jobbat kväll brukar jag erbjuda de arbetskamrater som bor åt samma håll och som slutar samtidigt att få åka med mig. Då brukar jag köra dem ända hem, det kostar mig sammanlagt tio minuter extra och sparar dem minst en timme var.
– Du är så snäll, säger Muhammed, en av våra fantastiska timmisar. Hur kan du vara sådär snäll?
– Alltså, för några år sedan hade jag ingen bil. Då åkte jag varje morgon med buss och barnvagn till dagis, det var ett byte på vägen också. Det var jättetungt! Så var det en medförälder som fick reda på det här. Hon bodde åt samma håll, och brukade köra sina barn till dagis. Så hon började att då och då ta med sig mina, så att jag slapp de här bussresorna ibland. Jag kommer aldrig att glömma att hon gjorde det. Det här är mitt sätt att tacka henne.
– Men… lönar det sig? Lönar det sig att vara sådär snäll?
– Hur menar du då?
– Lönar det sig? Får du någonting tillbaka?
– Om jag får någonting tillbaka? Ja, verkligen! Du blir glad. Jag blir glad. Du kommer hem en timme tidigare till din dotter. Hon blir glad. Det här är ju inte något jag gör för att få något tillbaka, det här gör jag för att jag har möjlighet till det, och för att det är det roligaste jag vet. Jag brukar säga såhär: att vara snäll är en lyx jag vill unna mig så mycket jag har råd. Ibland har jag inte råd, och då måste jag avstå, men det här har jag råd med.
Så kommer en kväll i december. Det är mörkt, kallt och sent, jag har jobbat från åtta på morgonen till nio på kvällen, jag är dödstrött och ryggen värker. Nasrin, Soheila, Muhammed och jag sitter i min bil på väg hemåt. Det är alldeles tomt och tyst på gatorna, inte en människa syns till, vi pratar om den förestående upphandlingen, ska kommunen få fortsätta driva Sagolandet eller kommer det att privatiseras, vad ska hända i så fall. Jag kör in i bussfilen vid Oskarsberg och släpper av Muhammed, sedan fortsätter vi mot Ängsta. Vid stoppskylten vid järnvägsbron bromsar jag in, tillräckligt för att konstatera att alla gatorna är helt tomma, sedan släpper jag bromsen och rullar på.
En minut senare syns blinkande blåljus i backspegeln, och det går sakta upp för mig att det är polisen, och att det är mig de är ute efter. Jag kör in till kanten och polisbilen stannar framför mig.
Jag tänker att de bara ska kolla körkortet, men det ska de inte, de vill att jag ska följa med till polisbilen. Det svindlar. Jag orkar inte. Tretton timmar på språng och nu detta, jag orkar inte.
Deras ärende är att bötfälla mig. Inte bara har jag kört i bussfil, jag har dessutom underlåtit att stanna vid stoppskylt. Vad har jag att säga till mitt försvar?
Ingenting. Jag har absolut ingenting att säga till mitt försvar. Det är ju sant. Jag sitter alldeles kraftlös, medan polismannen nogsamt plitar ner mina uppgifter och förklarar att han ska vara hygglig, nu skriver han bara 1000 kronor, men om det här händer igen så blir det värre nästa gång.
Tårarna bränner bakom ögonlocken, allting snurrar. 1000 kronor. Det är hela dagens lön, plus lite till. Det är halva månadens matkassa. Jag känner mig alldeles domnad, undrar om jag kommer att kunna röra mig när det är dags att kliva ur polisbilen. Provar lite försiktigt med ena foten. Jodå, den rör sig.
Det är klart att man ska stanna vid stoppskylt. Men jag stannade ju. Inte helt och hållet, men tillräckligt för att ha koll på läget. Har de här poliserna verkligen inget viktigare för sig än att jaga utmattade vårdbiträden på folktomma nattliga förortsgator? Jag är mycket tacksam att jag inte är polis. En sådan arbetsuppgift tror jag inte att jag skulle stå ut med.
Tillbaka i min egen bil igen ber jag mina arbetskamrater tusen gånger om ursäkt för att de har fått vänta.
– Det var ju inte ditt fel! säger Nasrin.
– Jo, det var mitt fel, det var jag som stannade i bussfilen och som inte stannade vid stoppskylten.
– Vad sa polisen?
– 1000 kronor i böter. Det blir tyst. Sedan säger Nasrin:
– Mia, vi har pratat lite här medan du var borta. Vi vill ge dig den här. Hon räcker fram en femhundralapp.
Då kommer tårarna. De bara forsar fram, kroppen skakar, jag gråter och gråter, kan inte sluta. Jag är så fruktansvärt trött. Nasrin lägger handen på min axel. När jag kan prata igen säger jag:
– Nej, absolut inte, det kan jag inte ta emot, det är ju jag som har gjort fel.
– Vi skulle ha gjort likadant, säger Soheila från baksätet.
– Men inte ska ni…
– Mia. Vi vill att du ska ha den här.
– Men…
– Tror inte du också på Gud? säger Nasrin, som är muslim och brukar gå iväg för att be på sin lunchrast.
– Jo, det gör jag.
– Just det. Du ser. Vi är systrar. Vi är dina systrar. Systrar hjälper varandra. Du har kört oss hem jättemånga gånger, och nu vill vi ge dig den här.
– Inte ska ni ge mig pengar för att jag kör er hem, det gör jag ju för att jag vill göra det.
– Precis. Och vi vill ge dig den här.
Jag gråter en liter till, och så tar jag emot femhundralappen. När vi är framme kliver jag ur bilen och kramar dem, länge. Min tacksamhet vet inga gränser.
Gud. Allah. Jehovah. Universum. Alltet. Livet. Chi. Lågan. Kärleken. Vad spelar det för roll vad man kallar dig. Det som spelar roll är vad du är. Vad du gör med människor. Dig vill jag följa i vinter och vår, och alla min levnads dagar.