Lillys tandkräm är slut. Fortfarande. Den har varit slut i en vecka nu. Varje morgon och varje kväll har jag gått in och lånat tandkräm hos Ingegerd.
Egentligen är det de anhörigas sak att se till att det finns sådant som tandkräm, schampo och fuktighetskräm. Däremot är det boendets, dvs i praktiken kontaktpersonens, uppgift att se till att det finns sådant som stödstrumpor, tvättkräm (en särskild variant av tvål som inte kräver att man sköljer efteråt) eller extra fet fuktighetskräm om den boende har mycket torr hy. Gränsen verkar gå vid att om det är sådant som har att göra med friskvård så faller det på de anhöriga, men om det kan hänföras till sjukvård, då är det vår sak.
Det är bara det att riktiga människor låter sig inte alls uppdelas sådär. Den torra huden sitter ju liksom på samma Lilly som tänderna. Lillys behov av tandkräm skiljer sig inte på något sätt från hennes behov av fuktighetskräm. Båda behövs för att hon ska må bra. Båda har den egenskapen att om de saknas kommer hennes hälsa och välbefinnande att bli lidande.
Med Ingegerd, som jag är kontaktperson åt, har jag löst det så att jag har talat med hennes dotter Veronica och erbjudit mig att fixa också tandkräm etc. Det är ju jag som är här och ser när sådant är slut. Och jag vet att Veronica har småbarn och ett ansvarsfullt heltidsjobb, hon har fullt upp med sitt eget liv och jag kan inte se vad någon skulle ha att vinna på att hon ska behöva skaffa den tandkräm som jag står i affären och tänker på.
Så vi har kommit överens om att jag fixar det. Det är enklast så, jag tar det när det passar, det gäller bara att skriva upp det på rätt minneslista.
Men egentligen ska man alltså inte göra så. Egentligen är rutinen sådan att jag ska kontakta Veronica varje gång tandkrämen eller schampot är slut, så ska hon gå och skaffa det, och sedan komma hit med grejerna. Under tiden ska jag gå och vänta. Eller kanske tjata.
Här finns tusen möjliga källor till o-fungerande: Det finns anhöriga som bor i Gällivare. Anhöriga som lider av alkoholism eller schizofreni eller som av någon annan orsak har noll koll, ens på sitt eget liv. Anhöriga som av tandkrämskonsumenten i fråga har blivit utsatta för våld, kränkningar och övergrepp och därför absolut inte vill ha någon regelbunden kontakt över huvudtaget. Sånt vet vi ju oftast ingenting om. Och det är ju i så fall ingenting vi kan göra något åt. Men tandkräm, det kan vi mycket lätt göra något åt. Tandkräm, det vill jag ska finnas bara, med minsta möjliga krångel. Det handlar både om de gamlas välbefinnande (som jag är ansvarig för), och om mina arbetsförhållanden.
Veronica blev, förståeligt nog, glad åt mitt erbjudande, och nu slipper hon och jag ägna oss åt just tandkräm när vi talar med varandra. Istället berättar jag om vackra vardagsögonblick, om saker som är på gång, om roliga episoder. Och när Veronica kommer på besök till sin mamma har hon ofta med sig t.ex. en chokladask istället, eller en särskilt fin tvål, eller en korsordstidning.
Jag har lagt upp ett litet lager av tandkräm, tandborstar, schampo, cerat och fuktighetskräm hos Ingegerd. När jag tar den sista reservflaskan/tuben skriver jag upp det, och så handlar jag (utan brådska) vid något tillfälle när jag ändå är i butiken. Sedan lämnar jag kvittot på kontoret och får pengar ur hennes handkassa.
Men Lillys tandkräm är alltså slut. Sedan en vecka. Varje morgon och kväll får jag lägga tid på att gå in till Ingegerd och låna tandkräm. Alternativet att lämna Lillys tänder oborstade känns inte etiskt.
I måndags talade jag med Emelie, som är Lillys kontaktperson. Hon skulle kontakta de anhöriga.
I torsdags talade jag med Emelie igen, då hade hon kontaktat de anhöriga.
Nu är det söndag, och jag talar med Emelie en tredje gång:
– Du, Lillys tandkräm, hur går det med den?
– Jag har sagt till de anhöriga att den är slut.
– Ja, jag vet, men bor inte de i Norrköping?
– Suck! Det är alltid samma sak, jag säger till dem att tandkrämen är slut men så händer ingenting!
– Jag har gjort så med Ingegerd att jag fixar tandkräm, jag tycker det är enklare.
– Det är faktiskt inte vår uppgift att fixa tandkräm.
– Nej, jag vet, men det är ju vi som jobbar här, om det inte fungerar annars så är det kanske ändå enklare att vi gör det?
– De anhöriga vet mycket väl att det är de som ska fixa tandkräm, och någon gång måste de ju lära sig!
– Hm. Men nu är ju Lilly utan tandkräm.
– Det är inte mitt fel, jag har sagt till de anhöriga.
– Ja, jag vet.
Längre kommer vi inte. Och en vecka senare finns det fortfarande ingen tandkräm.
Det är då jag fattar mitt beslut – och blir tandkrämssmugglare.
Nästa gång jag är i butiken köper jag i hemlighet inte bara tre tuber tandkräm, ny tandborste och två schampoflaskor till Lilly, jag köper faktiskt också en tub tandkräm till Ingegerd, som ersättning för all den tandkräm hon lånat ut. På vinst och förlust gör jag detta, förmodligen kommer jag att få ersättning ur Lillys handkassa, men det kan hända att jag får betala själv. Det gör jag i så fall med glädje – också om jag inte är någon höginkomsttagare har jag tillräckligt med resurser för att kunna ge bort lite tandkräm till en medmänniska som behöver det. Runt hundralappen kostade det hela.
Sedan smugglar jag in grejerna till Lilly. Säger ingenting till någon, ställer dem bara där i skåpet när ingen ser. Avsikten är ju inte att ställa till konflikt, avsikten är bara att Lilly ska ha tandkräm.
Jag lämnar in kvittot på kontoret utan någon kommentar, och får pengar ur handkassan.
På personalmötet månaden efter tar jag, än en gång, upp frågan om de här tandkrämsreglerna, och föreslår att vi ska ändra dem så att kontaktpersonen får uppgiften att fixa tandkräm. Förslaget röstas, som vanligt, ner.
Numera har jag helt enkelt fogat ”tandkrämssmuggling” till raden av de små medmänskliga uppgifter som jag vill göra till en del av mitt sätt att vara människa. Det var knepigt första gången, ”egentligen” får man inte göra så. Numera är det enkelt – enligt de levnadsregler jag valt att leva efter får man ”egentligen” inte låta bli att bjuda en behövande medmänniska på en klick tandkräm.
Jag får respektera att andra tänker annorlunda, men själv vill jag inte leva i en värld där den ena är utan tandkräm och den andra har fyra tuber. Och jag vägrar att låna av min livsenergi till att möjliggöra och bära upp sådana regler, strukturer och sätt att leva.