Det är uppenbart att medicintiderna betyder mycket för Ingegerd. Medicinen själv verkar inte göra någon större skillnad, efter många års missbruk är hon uppe i doser som skulle ha tagit död på en mer jungfrulig själ, det är helt enkelt inte möjligt att höja dem mer än såhär.
Så rent kemiskt är det inte mycket att göra. Men medicintiderna, de är bra. De delar upp dagen i mer hanterliga enheter. Om man har det jobbigt och tror att det ska vara livet ut, då är det nästan outhärdligt. Men en timme kan man väl klara. Så när Ingegerd klagar på sin ångest brukar det fungera fint att titta tillsammans på lappen med medicintider.
– Syster! Syster, jag har en sådan vansinnig ångest! Kan jag inte få en tablett?
– Du fick en precis, Ingegerd.
– Nej, jag har inte fått någon tablett.
– Jodå, titta här. Klockan 8 har du medicin, och då fick du en tablett av mig.
– Men jag har sån vansinnig ångest.
– Ja, jag ser det. Det brukar ju ta ett tag innan en sån här tablett ger effekt, du ska se att det blir bättre snart.
– Ja, det förstås. Då läser jag tidningen så länge.
– Ja, vad bra.
– Syster! Syster, jag har en sådan vansinnig ångest! Kan jag inte få en tablett?
– Ja, absolut. Klockan tolv får du det.
– Vad är klockan nu då?
– Halv tio.
– Halv tio! Men då är det ju över två timmar kvar! Det klarar jag aldrig!
– Jodå, det klarar du, det vet jag. Du vet, man kan inte ta de här tabletterna oftare än så, då blir det alldeles bingbong i kroppen.
– Jamen vad ska jag göra då?
– Nu om en stund är det sittgymnastik nere i samlingssalen, det tror jag skulle vara bra för dig. Det är ofta precis vad man behöver när man har oro i kroppen, att få ta i lite.
– Ja, det har du kanske rätt i.
– Du är en riktig kämpe du, Ingegerd. Jag vet ju hur du får slita med den där ångesten, men du ger dig inte!
Ett stolt leende sprider sig i hennes ansikte, jag ser hur hon sträcker på ryggen.
– Nåja, nåt måste man ju göra, skrockar hon.
Ingegerd är nästan alltid med på sådana här gemensamma lösningar. När det är fråga om en begränsad tid, en timme, två timmar, då framstår det helt plötsligt som mera möjligt. Då går det att locka Ingegerd att mobilisera sina egna krafter i kampen. Om hon och jag tillsammans håller ställningarna fram till klockan tolv, då kommer Den Stora Befrielsen. Det är det absolut bästa man kan göra för Ingegerd, tror jag: hjälpa henne att få uppleva att hon själv har möjlighet att klara av situationen. Att känna stolthet och glädje istället för panik (eller kanske blandat med panik, men det är ju ändå bättre än bara panik).
Det här fungerar inte för särskilt långa stunder i taget, hon glömmer snabbt, men en stund. Ett ögonblick i sänder.
– Syster! Syster, jag har en sådan vansinnig ångest! Kan jag inte få en tablett?
– Ja, det ska du få, nu är det inte så länge kvar. Klockan tolv har du medicin.
– Vad är klockan nu då?
– Elva.
– Elva! Då är det ju en hel timme kvar! Det klarar jag aldrig!
– Jodå, det klarar du. Hur var gymnastiken?
– Jo, den var bra, det är ju alltid skönt att röra på sig. Men vad ska jag göra nu då? Jag har sån vansinnig ångest!
– När jag känner sådär brukar jag försöka tänka på min andning.
– Andning? Hur då menar du?
– Såhär.
Jag blundar, tar några djupa, långsamma andetag. Ingegerd blundar och gör likadant.
– Och så kan man räkna också. Tänk att för varje andetag kommer du ett steg närmare lunch.
– Haha, du har då alla möjliga trix och knep. Ett, två, tre…
– Snyggt! Då siktar vi på klockan tolv. Nu ska jag gå och ta hand om tvätten så länge.
– Gör du det. Jag sitter kvar här och andas, jag, säger Ingegerd med glimten i ögat. Fem, sex, sju…
– Syster! Syster, jag har en sådan vansinnig ångest! Kan jag inte få en tablett?
– Ja, det ska du få, till lunchen får du din tablett.
– Snälla syster, kan jag inte få den nu genast?
– Tyvärr, det går inte, doktorns order vet du.
– Men vad ska jag göra då?
– Vet du vad. Du kanske behöver gå på toaletten och så före maten? Och jag ska precis börja duka. Ska vi se vem som hinner först?
– Haha, det ska du allt få se! Då går jag och gör mig i ordning, och så kommer jag till lunch.
– Strålande!
Ingegerds ångest blir oftast värre framåt kvällen. Hon tappar alltmer av sitt friska jag, sin humor, sin förmåga till kontakt, hon ropar och ropar. Syster, syster, jag har sån vansinnig ångest. Under dagen brukar det vara relativt lätt att avleda henne, men efter middagen ungefär blir det allt svårare. Den lindring hon får av att man sitter med henne en minut hjälper henne allt kortare stunder. Ibland, när klockan närmar sig åtta, kan det bli så illa att det nästan är svårt att få kontakt med henne.
Kvällsrutinen på avdelningen ser ut så att vi börjar direkt efter maten med att lägga dem som är mest kvällströtta. Sedan fixar vi i ordning köket, vid halv sju ungefär är det kvällsmacka för dem som fortfarande är uppe, och sedan lägger vi de sista. Den ena slutar åtta, den andra är kvar till nio, plockar ur diskmaskinen, dukar frukostvagnen, tvättar golvet, vattnar blommor, dokumenterar, och tar hand om eventuella ännu uppevarande boende.
De flesta av kollegerna brukar börja med att lägga Ingegerd, för att slippa hennes ropande. Problemet är bara att då blir det ännu värre: efter fem minuter kommer hon upp igen, irrar omkring i korridoren, går in till de andra och ropar, sedan får man gå och lägga henne igen och igen hela kvällen ända fram till klockan nio (då nattpersonalen tar över). Så jag brukar göra tvärtom, vänta med Ingegerd till sist, och sedan göra en ordentlig kvällsprocedur inför natten.
Dolores vill inte göra så, hon säger att det inte fungerar. Det är sant att det ”inte fungerar”. Ingegerd blir inte tyst och lugn en gång för alla. Hon sitter och ropar hela kvällen, så fort man inte är där med henne. Men det gör hon i vilket fall som helst. Det är ändå bättre att hon sitter kvar i sin stol och ropar än att hon går omkring och ropar, och går in och väcker dem som precis har somnat.
Det är sant att det är irriterande att lyssna på hennes tjat. Det är sant att det tar tid att gå fram till henne mellan varenda läggning och säga något lugnande, men det tar ännu mera tid att lägga henne igen och igen, att tio gånger på en kväll följa henne tillbaks i säng. Och det är ännu mer irriterande om hon dessutom varit inne och väckt tre personer till som blivit oroliga och kommit upp för att slå larm om att det brinner eller för att det kommer in främmande människor i deras rum.
Det är sant att kvällsfikat blir mer krävande när Ingegerd är med, då kan man inte bara ställa fram smörgås och själv göra annat, man får sitta med vid bordet. Å andra sidan blir det en möjlighet till en mysig stund.
Så visst, det är sant att det ”inte fungerar” att göra som jag gör. Inte heller fungerar det att göra som Dolores gör. Så, vad betyder egentligen ”fungerar” på en demensavdelning?
En demensavdelning är en mycket speciell plats. Det är en plats där man samlat på liten yta ett antal människor som faktiskt inte alls ”fungerar” längre. Som på olika sätt kan utgöra stora källor till irritation för både sig själva och varandra. Den ena ropar, den andra kladdar, den tredje ynkar sig, den fjärde domderar. Den ena äter inte, den andra sover inte, den tredje kan inte röra sig, den fjärde kan inte förstå tilltal. Och allesammans glömmer, blandar ihop och rör till det. Alltsammans kan förstås vara mycket irriterande. Men det är ju just därför de är här. Om de inte var sådär irriterande, då skulle de inte behöva vara här.
Visst, Ingegerd irriterar Lilly och Lilly irriterar Ingegerd, men det kan vi inte lösa genom att förvänta oss att Lilly inte ska vara Lilly eller Ingegerd inte Ingegerd. De är sådär irriterande, och det kan vi ingenting åt.
Kanske är den stora skillnaden mellan Dolores’ och min upplevelse av arbetssituationen den att Dolores känner sig totalt maktlös inför allt detta, det gör inte jag. Helt enkelt därför att vi försöker olika saker.
Dolores försöker hela tiden göra det omöjliga: att få Ingegerd att ändra sig. Det är dömt att misslyckas. Ingegerd är inte längre möjlig att ”uppfostra”. Hon äger inte längre de rent fysiska förutsättningarna för normal mänsklig hänsyn, hennes hjärnkapacitet medger inte att ta in andra människors situation. Inte heller är hon mottaglig för påverkan genom t.ex. skrämsel, skam eller hot om ”straff” – hon kan helt enkelt inte längre hålla i minnet vilken förändring det var som förväntades eller vad som annars skulle komma att hända.
Dessutom är hon som alla missbrukare: inför missbruket bleknar allt annat. Det är tabletterna som kommer först i hennes värld, allt annat får vänta tills tablettfrågan är löst. Och det är för sent för att göra något åt det, hon äger inte längre de själsliga förmågor som krävs för att komma tillrätta med ett gravt missbruk.
Så det går inte att ändra på Ingegerd. Det hjälper inte att säga åt henne, det går inte att förändra hennes beteende eller prioriteringar.
Men om man lägger ner att försöka få Ingegerd att inte vara Ingegerd, då finns det helt plötsligt väldigt mycket som man faktiskt kan göra! Jag, som fortfarande har kvar de där fysiska och själsliga förmågorna, jag kan använda dem till att förstå något av hur verkligheten ser ut utifrån Ingegerds (eller de anda boendes) horisont, och använda denna kunskap kreativt till att ställa till med så mycket som möjligt av vad var och en upplever som en god verklighet. Jag är inte alls maktlös!
Jag uppfattar inte att vårt uppdrag är att se till så att det blir ”tyst och lugnt” – i så fall skulle vi vara tvungna att söva ner de flesta här. Vårt uppdrag är att ordna ett så gott liv som möjligt för var och en, utifrån de förutsättningar som finns. Att skapa en vardag med så många goda ögonblick som möjligt, där var och en så långt som möjligt kan få känna att livet är gott, vi har vad vi behöver, jag duger som jag är, det är tryggt här.
Att skapa trevligheter är också ett slags sätt att liksom bakvägen ordna med ganska stora mängder ”tyst och lugnt”. Det blir inte lugnt och harmoniskt här för att man tillsäger de boende att vara tysta. I den mån det uppstår lugn och harmoni här så är det i allmänhet som en bieffekt av att man har det trevligt.
Dolores och jag talar så att säga inte riktigt samma språk där. Men vi har faktiskt lyckats enas om att när vi jobbar ihop så tar jag Ingegerd, och då gör jag det på mitt sätt: hon är med vid kvällsfikat, jag sitter med vid bordet och samtalar med dem som äter, och så lägger jag Ingegerd sist av alla och ser till att göra ett ordentligt avslut på dagen.
Dolores har gått med på detta eftersom jag lovat henne att oavsett om vi är klara eller inte så får hon gå hem klockan åtta. Jag har sett till att alltid få vara den som går till nio, på så sätt kan jag lova Dolores att om det blir något vi inte hinner med därför att jag sitter med vid kvällsfikat så tar jag det sedan.
(Under mina fem år i demensvården hände det en enda gång att allt inte var klart till klockan nio. Det som inträffade då var att nattpersonalen fick tvätta golvet. Det gjorde hon mycket gärna – för henne var det betydligt mera värt att vi hade stimulerat dem ordentligt under kvällen så att de inte kom upp igen hela tiden.)
Så. Nu sitter vi här och har en trevlig kvällsfikastund, sedan lägger vi de nästsista medan Ingegerd sitter kvar i matrummet och ropar, och när alla andra kommit i säng investerar jag en ordentlig stund i att skapa ett kännbart avslut på dagen för Ingegerd.
– Nu, Ingegerd, nu är det äntligen din tur, nu ska jag komma och hjälpa dig i säng.
– Äntligen! Jag är så trött, så trött, och jag har en sån vansinnig ångest.
– Ja, jag ser det. Och då kan jag tänka mig att det blir extra skönt för dig att få komma i säng nu, och så får du ju din tablett klockan åtta.
– Jag har en sån vansinnig ångest!
– Ja, jag vet. Kom, Ingegerd, så går vi in till dig.
Jag gör mesta möjliga av kvällsbestyren. Pratar och skojar (om det går), lugnar och klappar om, bistår och underlättar. Efter det brukar hon vara på mycket bättre humör, och så är det dags för själva sänggåendet. Hon sätter sig på sängkanten, får sin medicin och sedan hjälper jag henne att lägga sig och stoppar om henne.
Sedan har vi utvecklat vanan att jag sitter kvar på hennes sängkant en stund, vi håller varandras händer och så sjunger vi tillsammans ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”. Alla tre verserna. Det tar lite tid, men inte tillnärmelsevis så mycket tid som det skulle ta att låta bli.
När vi sjungit klart brukar Ingegerd vara lugn.
– Å, jag är så tacksam att jag har dig, brukar hon säga.
– Och jag är så tacksam att jag har dig, Ingegerd. Jag tycker så mycket om dig. Tror du att du kan sova nu?
– Jag ska försöka.
– Jag är precis här utanför och fixar i köket, om det skulle vara något. God natt, sov så gott.
För det allra mesta sover hon efter detta. Någon enstaka gång händer det att hon kommer upp igen, då brukar jag gå in till henne igen, hjälpa henne i säng, stoppa om, massera hennes kalla fötter en stund, och så talar vi om att snart kommer sömntabletten att verka. Efter det har det aldrig hänt att hon kommit upp igen.