När man börjar i äldrevården får man en enskild instruktion i medicinhantering av avdelningssköterskan, i det här fallet Frida. Därefter får man fylla i ett litet prov, för att visa att man tagit till sig det man lärt sig. Om man klarar provet får man ”delegering”, dvs tillstånd att dela ut medicin. Det här lilla provet ska sedan göras på nytt en gång per år.
Vi får också kontinuerligt delta i fortbildningsdagar kring medicin och medicinhantering, lära mer om de olika medicinerna, om biverkningar, om hur de ska tas, vad som är viktigt att tänka på etc.
Det finns mycket att veta kring medicinerna. En del får t.ex. inte tas på fastande mage eftersom de kan vara frätande. Andra måste tas på fastande mage, annars blir de verkningslösa. En del mediciner tar man tre gånger om dagen t.ex. för att förebygga smärta, och i de flesta fall är det ingen katastrof om man råkar missa en tablett. Andra tar man en gång i veckan, och det kan bli fruktansvärt plågsamt om man missar en dos. Att missa en vitamintablett är kanske inte hela världen, att missa sin hjärtmedicin är värre. Och en missad penicillintablett kan innebära att hela behandlingen äventyras, i värsta fall kan det t.o.m. leda till resistensutveckling och att svåra infektioner inte längre går att behandla.
Så det spelar roll att man är noggrann med medicinerna.
Hos oss fungerar det så att veckans mediciner förvaras i en dosett i ett låst medicinskåp i den boendes rum. På dörren till skåpet sitter en aktuell medicinlista. En gång i veckan plockar Frida i ordning tabletterna i dosetten enligt listan.
Varje gång man ger en boende medicin ska man räkna efter på medicinlistan hur många tabletter det ska vara, och sedan räknar man i dosetten hur många tabletter det är, så att det stämmer. Oftast stämmer det, men ibland gör det inte det. Det kan t.ex. bero på att Frida blivit avbruten eller räknat fel, att medicinlistan uppdaterats, eller det kan ha fattats någon medicin när dosetten plockades i ordning. Ibland händer det att någon av oss på avdelningen i misstag öppnar två fack i dosetten, att medicin ramlar ut eller kommer bort eller läggs tillbaka fel. Om antalet tabletter inte stämmer med listan ska vi ringa Frida (eller den sköterska som är i tjänst), då kollar hon vad det är som blivit fel.
Det finns också mediciner som inte ligger i dosetten, t.ex. syrgas och inhalatorer. Då måste man kolla på medicinlistan när de ska tas, att dosen inte ändrats sedan sist, och så måste man kolla att medicinen inte är slut i inhalatorn.
Sedan gäller det att se till att den boende verkligen får i sig den medicin hon ska ha. Många personer med demens tycker inte själva att de behöver någon medicin. En del förstår inte längre vad medicin är för något. Det räcker alltså inte med att ställa fram en kopp med tabletter, det gäller att sitta kvar tills alltsammans blivit svalt. Annars kan det inträffa att de boende tar varandras mediciner, eller att tabletter smugglas ner i fickor eller göms under halvätna smörgåsar, eller att de helt enkelt tappas bort och försvinner.
Om den boende protesterar och tycker att en viss medicin inte behövs så måste det hur som helst gå via doktorn – när man sitter där vid bordet med tio tabletter och inte vet vilken som är en vitamintablett och vilken som är för hjärtat, då finns det där och då ingen möjlighet att göra ett informerat val om vilka mediciner man anser nödvändiga. Då gäller det bara att få i den boende de mediciner som bestämts.
Det kan ibland vara en delikat uppgift, som ofta kräver en hel del uppfinningsrikedom, experimenterande och personkännedom. Hur man ska bära sig åt varierar stort från person till person.
Ingegerd t.ex. äter med glädje sin medicin, det räcker med att ge henne koppen med tabletterna så stjälper hon i sig alltihop, man får bara kolla så att inget hamnar utanför. Maja vill absolut inte ha någon medicin, hennes tabletter måste man krossa och blanda i äppelmos. På sistone har det blivit svårt att få henne att öppna munnen, men om man samtidigt ger henne något annat, t.ex. ett kex, i handen kan man passa på att stoppa in medicinen när hon öppnar munnen för att äta av kexet. Lilly vägrar äppelmos, men sylt går bra. Med Alma funkar det bäst att pilla in tabletterna i en chokladbit, då brukar hon knapra i sig dem tillsammans med chokladen.
Kristin ska inhalera syrgas i en mask under en minut. Det tycker hon inte alls om, masken är otäck och inte behöver hon någon syrgas, hon som är ung och stark och frisk som en nötkärna. Så nej tack du, det behövs inte. Men om man sjunger Kostervalsen – det är en av Kristins favoriter! Och som det låter i en syrgasmask, har du provat? En vers + refräng tar ganska exakt en minut.
Fru Marianne vill absolut inte ha alla dessa tabletter (två stycken), hon har aldrig ätit medicin i hela sitt liv och ser ingen anledning att börja med det nu. Då brukar vi tillsammans skaka på huvudet åt doktorer som inte är kloka, och så kommer vi överens om att ta tabletterna den här gången och sedan tala med doktorn nästa gång.
Till Margit får man ge en tablett i taget i handen, hon kan inte svälja flera på en gång, då kommer de upp igen och hon spottar ut dem. Det här kan vara en ganska tidsödande procedur eftersom hon har elva olika tabletter på morgonen. Det funkar dessutom bäst om hon tar en tugga smörgås emellanåt. Man får ta det som ett gyllene tillfälle att sprida lite lugn och god stämning bland de andra vid frukostbordet under tiden.
Det är också meningen att vi ska skriva avvikelserapporter varje gång vi upptäcker att något inte är som det borde vara. Om vi t.ex. ser att någon missat att signera, om vi hittar en tablett i en ficka eller under ett bord, om vi inte lyckas få den boende att svälja eller inhalera. Men det är ingen som brukar göra det. Min sociala ställning i arbetslaget medger inte att jag som den enda i gruppen skulle lämna in ett tiotal avvikelserapporter varje månad. Inte heller känns det meningsfullt att göra så.
Så jag har landat på en kompromiss. Eller en uppsättning kompromisser: jag anpassar mig efter gruppen på de punkter där jag känner att det är möjligt, och så får jag stå ut med att vara annorlunda när jag känner att jag måste.
Om det inte stämmer i dosetten ringer jag Frida så att problemet kan bli löst. Om jag ser att en inhalator är tom fixar jag en ny, och så säger jag något om saken i personalrummet helt apropå: Jag såg att Johannas Symbicort-inhalator var tom, är det någon som vet om den varit det länge?
Om jag ser att någon missat att signera och jag vet vem det är säger jag till den personen i enrum. Om jag inte vet vem det är gör jag ingenting. När jag hittar tabletter brukar jag säga det till dem som jobbar just då, så att de kan se att sådant faktiskt händer. Och ber Frida att ta upp det när det blir tillfälle. Men avvikelserapporter skriver jag bara på mina egna misstag.
Allt det här tar naturligtvis sin tid. Och en del av kollegerna anser, som sagt, att vi inte har den tiden.