Jag önskar innerligt att jag också var sådär snabb som vinden, som t.ex. Niklas är! Jag önskar att jag slapp irritera honom med att allt går långsammare för mig.
Det är inte det att jag är värdelös på vardagssysslor, men här jobbar jag med The Top of the Tops! Många av mina arbetskamrater är verkligen helt fenomenala. Hur jag än försöker, bädda snabbare, vara snabbare med att tvätta toaletter och handfat, dammsuga snabbare, plocka disken snabbare, aldrig lyckas jag göra det lika snabbt som de. Ändå är jag inte på något sätt onormalt långsam, jag har ändå ensam tagit hand om allt det praktiska kring tre barn. En alldeles vanlig medelmåtta, skulle jag nog vilja kalla mig när det t.ex. gäller att bädda sängar på tid.
Och vad jag önskar att vi i arbetsgruppen kunde vara stolta och glada över varandras färdigheter istället för att irritera oss på varandras svagheter! Tänk om vi istället kunde säga såhär: Så himla bra att du är så snabb och duktig på att bädda sängar, jag hade faktiskt inte klarat det lika snabbt som du. Vad skönt att du är så bra på att skapa lugn vid matbordet så att vi alla slipper sitta och lyssna på Ingegerds eviga ropande.
Och vill man ha till stånd en förändring så får man ju börja någonstans. Så det gör jag. Den enda människa jag kan förändra är mig själv, så då, ja, vad ska man göra.
– Jag är så imponerad, du får alltid blöjan på plats på första försöket.
– Det är fantastiskt, är du redan färdig med alla de här rummen, vad duktig du är!
– Oj, har du redan hunnit plocka i disken, wow, då kan ju jag börja dela medicin då?
Jag har också tagit upp det på personalmötena, föreslagit att vi skulle försöka bli bättre på att se och glädjas åt varandras styrkor istället för att reta oss på varandras svagheter.
Fast oftast funkar det inte. De kolleger som jag redan jobbar bra ihop med, de blir glada. Men med de kolleger där jag allra bäst skulle behöva komma på ett sätt att förbättra samarbetet, där funkar det inte alls. Det är som att de inte hör. Eller viftar bort det. Eller också blir det stående som något slags medgivande om att vi är överens om att de är bättre än jag.
Beror det på att mina arbetskamrater inte själva sätter värde på sin egen skicklighet med blöjbyten och städning? Är de ovana vid vänlighet, tacksamhet och uppmuntran, och misstänker mig för att ha dolda avsikter? Finns det ibland också ett element av att en del vet med sig att de kanske inte gjort så noga som de borde? Som när Niklas är klar med hela sin del av kvällsarbetet på halva tiden jämfört med mig och därefter sätter sig vid datorn och läser Aftonbladet. Då undrar jag om han verkligen har borstat tänder så noga som han borde. Och att han inte, som jag, brukar lägga kläderna snyggt och ta med de smutsiga till tvätten, det vet jag, för jag hittar de smutsiga kläderna i ovikta högar morgonen efter. Inte heller är han så noga med nattkläder, ofta får de boende sova i de underkläder de haft på dagen.
Det är inte ovanligt med incidenter som denna: När jag dammsuger märker jag att det låter konstigt och att dammsugaren nästan inte suger någonting. Så jag stänger av och öppnar – och ser att påsen suttit snett så att hela dammsugaren, motorn och alltihop, nu är alldeles igensatt. Så jag hämtar en plastpåse och en borste, lyfter försiktigt ut den överfulla påsen, plockar och borstar bort allt dammet ur motorn så gott det går, sopar upp, knyter ihop påsen, går med den till sopsäcken i sköljen, hämtar en ny dammsugarpåse, tittar noga efter hur det verkar som att den ska sitta. Det är inte helt uppenbart, så jag bestämmer mig för att fråga en kollega så att inte det här ska hända igen. Då visar det sig att ingen av kollegerna vet hur påsen ska sitta.
Så jag letar fram instruktionen till dammsugaren, det visar sig att det bara nästan var som jag trodde, där fanns en spärr som jag inte hade en aning om. Innan jag stänger dammsugaren igen visar jag kollegerna hur påsen ska sitta.
Sånt här tar naturligtvis tid. Och läggs gärna på kontot ”Mia arbetar så långsamt”. Ett konto som används flitigt av den som kanske inte är helt nöjd med sig själv, och som därför är på utkik efter fel hos andra.
En morgon när jag kommer i korridoren hör jag ett samtal i personalrummet.
– Hon gör ju Ingenting! säger Niklas. Hon tycker att hon bara kan sitta där och prata medan jag får springa som en galning.
– Hon förstår inte att dom är dementa, förklarar Dolores, hon tror att de förstår…
Samtalet tystnar abrupt när jag kliver in, det blir alldeles tyst. Det känns som ett tryck över bröstet, jag blir alldeles kall i kroppen. Det här är inte det första samtalet av det här slaget jag råkat höra. Men det gör lika ont varje gång.
– God morgon! säger jag.
Dolores bläddrar i SOL-pärmen.
– Du tycks ha missat att Ingegerd ska ha öronsköljning på kvällarna, säger hon.
– Ja, det har jag inte hört något om, när blev det bestämt?
– Det står ju här, i SOL-pärmen, men det har du väl missat förstås.
– Ja, det måste jag ha missat, får jag se?
– Vi är skyldiga att läsa dem regelbundet.
– Jag vet, det är därför jag undrar hur det kan komma sig att jag missat det.
Jag tittar på sidan hon slagit upp. Där står en hel massa saker som jag inte hade en aning om. Hur kan det komma sig, det är ju jag som är kontaktperson, jag trodde verkligen att jag hade koll. Då ser jag: det är förra årets anteckningar! Dolores har sett fel på datum.
Dessvärre gör det inte saken ett dugg bättre. Dolores kommer inte alls att bli vänligare stämd av att få reda på att det är hon själv som har begått ett misstag. Och jag är ju inte heller ofelbar, förr eller senare kommer hon garanterat att hitta det fel hon letar efter.