En distinkt lukt vid matbordet. Det är Maja.
Naturligtvis måste man byta blöja direkt, ingen ska behöva sitta i sitt eget bajs. Att hjälpa Maja på toaletten kräver två personal. Vi är två som jobbar.
Man måste också sitta med vid matbordet, annars utbryter totalt kaos på mindre än en minut.
Det är inte ofta Dolores och jag är överens, men nu är vi det: blöjan får vänta till efter middagen.
Så fort vi är klara med måltiden reser vi oss för att få med oss Maja in till henne. Hon vägrar (som vanligt). Antagligen är det obehagligt att röra sig, med bajs i blöjan. Maja stretar emot på alla sätt hon kan: hon vägrar resa sig, hon protesterar högljutt, hon klamrar sig fast i stolen, i sopptallriken, hon vägrar röra sig ur fläcken. Det här är en knepig situation: att Dolores och jag är tvungna att hitta ett sätt att hantera den tillsammans.
Efter måltiden är vi redan båda rejält irriterade på varandra. Och Maja, hon förstår ju inte längre förnuftsargument eller instruktioner, det enda hon förstår är vänlighet. Jag tar ett djupt andetag. Gud, ge mig sinnesro.
Nu håller vi alltså Maja i varsin arm och kämpar med att lotsa in henne på toaletten.
I sitt ena öra hör Maja en mjuk röst: kom, finaste Maja, det är lugnt, nu ska vi gå in till dig och få på torra sköna byxor…
I sitt andra öra hör hon en annan röst: Kom nu då Maja, du måste gå till toaletten, du är ju alldeles kladdig, vi måste tvätta dig…
Maja slår omkring sig, klamrar sig fast, med den ena handen i min hand, med den andra i… dörrkarmen, Dolores sliter loss henne, Maja protesterar. Är ni inte kloka, ska ni ta livet av mig!
Först är det sparkdräkten. Den behövs, men den gör också blöjbytet krångligare, vi måste klä av Maja också på överkroppen. Och Maja stretar emot. Klamrar sig fast i handfatet, i armstöden på toaletten, i sina kläder, i oss. Hon slår och sparkar, skriker och protesterar. Och Dolores säger åt henne. För det måste man ju göra. Så där kan hon ju helt enkelt inte få bete sig. Eller hur, Mia!
Jag våndas. Bedömer att det mest konstruktiva jag kan göra just nu, eftersom jag inte kan få med mig Dolores på något annat, är att helt enkelt efter bästa förmåga underlätta det praktiska, fylla i med det som behövs och försöka bli färdig med det här så snabbt som möjligt.
Till slut är vi också färdiga, vi lägger en utmattad Maja i sängen och går ut till disken.
– Dolores, jag har funderat på en sak. Du vet Maja, det här att hon klamrar sig fast i allting hela tiden. Skulle vi inte kunna göra så nästa gång att hon får klamra sig fast i en av oss, och så kan den andra få arbetsro att tvätta rent?
– Det kommer aldrig att fungera. Hon klamrar sig ju fast i allting!
– Jamen jag tänkte att om vi skulle prova så att jag håller båda hennes händer, och liksom har uppgiften att hålla henne lugn, och så kan du tvätta utan att riskera att hon kladdar på dig?
– Jaja, det kommer aldrig att fungera , men visst, vi kan försöka.
Så nästa gång gör vi så. Jag börjar med att sätta mig på huk framför Maja, ser henne i ögonen och säger: Hej, Maja!
– Jasså, svarar Maja, men jag har ju inga tältpinnar här!
– Nej, det är lugnt, svarar jag och tar mjukt hennes händer, just nu behöver vi inga tältpinnar, nu kan du bara komma med mig, så kan vi fixa det tillsammans.
– Men å så skönt!, säger Maja och reser sig. Jag satt just och funderade på hur vi skulle få ner de där sista potatislådorna i källaren.
Jag går baklänges mot hennes rum med hennes händer i mina, utan att förlora ögonkontakten. Maja följer med, medan hon pratar på för sig själv:
– Det har blivit så konstigt allting, jag kan inte förstå varför de ska springa här hela tiden och slangra med de där slanggurkorna, jag vet inte vad Gustaf ska säga när han kommer hem…
– Åh, ska Gustaf komma hem?
– Gustaf, vad pratar du om, han är ju inte här, han är ju ute och seglar.
– Är han ute och seglar? Vad härligt!
Nu är vi framme i badrummet, hittills har det gått fint.
– Maja, nu ska du få rena torra kläder. Så jag tänkte vi kunde hjälpas åt att få av dig den här, säger jag, fortfarande utan at tappa ögonkontakten.
– Den här och den här och den här, säger Maja.
– Ja, precis, den här och den här. Ordning och reda!
– Ordning och reda, lördag på fredag!
– Lördag på fredag. Och nu knäpper Dolores upp knapparna. Och så drar vi armen igenom här.
– Knappar och knoppar, har du några knoppar då?
– Ja, knopparna har vi här, dem sparar vi till sedan. Och nu ska Dolores tvätta lite där bak, hon har en varm och skön tvättlapp, sådär…
När blöjan åker av försöker Maja frigöra sin hand, det är nu hon brukar komma åt bajset och sedan sprida det överallt, det är därför man måste vara två när man hjälper henne. Jag tar ett fastare grepp om hennes hand och säger
– Titta här, Maja, här kan du hålla i, och så gör Dolores rent och fint där. Titta så bra det blir, Dolores är jätteduktig, nu blir det alldeles rent och fint…
– Ja det var bra det, säger Maja och rycker i sin hand, fast inte lika hårt längre. Jag håller fast handen och pratar vidare med mjuk röst, speglar det hon säger, och fyller resten av tiden med mjukt prat om hur bra det går alltsammans.
Och det går verkligen bra! Dolores är fenomenal på att tvätta och att få blöjan på plats med några få handgrepp, på nolltid har hon fått på Maja kläderna igen, inget kladd, inget bråk. Och vi kan lugnt lägga en alldeles lugn och nöjd Maja att vila middag.
– Nu, Maja, nu är vi klara! Nu väntar bara sängen.
– Oj oj oj, har den väntat länge?
– Det är lugnt, den har gott om tid. Nu ska det bli skönt att vila en stund.
– Åå så skönt, åå så skönt, svarar hon, och lägger sig tillrätta.
Väl ute i korridoren igen säger jag glädjestrålande till Dolores:
– Vad bra det gick! Det gjorde vi ju jättebra! Vad roligt!
– Jodå, säger Dolores, ibland går det ju.
Nästa gång tänker jag att vi självklart ska göra på samma sätt, det där gick ju jättebra. Dolores är bättre än jag på blöjbytet och jag är bättre än hon på att skapa lugn. Men det tänker inte Dolores.
– Det är inte rättvist, säger hon, att jag ska behöva göra allting varenda gång. Vi får ju dela på jobbet lite.
– Mm. Men… Alltså, jag funderar, du är ju så himla bra på att byta blöja snabbt, jag är mycket långsammare än du. Och jag är jättebra på att hålla Maja lugn så att det blir lätt att göra resten. Är det inte bättre om vi gör det vi är bra på, så går det sammanlagt sådär smidigt som sist?
– Alltså, nånting får väl du göra också, det är ju inte bara jag som ska jobba hela tiden.
Vad ska jag säga? I hennes värld är det hon som har gjort hela jobbet. Det andra ser hon inte som jobb. Å andra sidan, om hon vill prova att byta roller så är ju det jättebra. Kanske kan vi tillsammans utveckla ett sätt att göra det här som fungerar oavsett person?
– OK! svarar jag. Ska vi göra tvärtom då, att du håller Maja lugn och så tvättar jag?
Så sätter vi igång. Dolores tar tag i Majas arm och drar:
– Maja, nu måste du komma här, du har bajsat och vi måste byta på dig.
– Släpp mig, jag vill inte!
– Kan du inte prova att ta hennes händer istället? säger jag försiktigt.
Dolores lyssnar inte, hon fortsätter att dra Maja i armen.
– Hjälp till nu då, säger hon till mig. Och till Maja: Upp och stå, du måste upp och stå!
– Släpp mig, säger jag! fräser Maja. Du ska inte komma här och dra i mig på det där sättet!
– Om du tar hennes händer, försöker jag igen, men förgäves. Och Maja har redan kommit i Försvarsläge.
Den här gången går det (inte helt oväntat) värre än vanligt. Dolores har tagit på sig uppgiften att tillrättavisa Maja och att med våld hålla fast hennes händer, och så är det som sagt min tur att tvätta och byta blöja. Det funkar inte alls. Dolores blir argare och argare, Maja blir mer och mer hysterisk, jag svettas och fumlar, Dolores fräser åt mig att skynda på, hon kan inte hålla Maja hur länge som helst, Maja ropar och skriker.
När vi genomsvettiga har fått henne i säng en stund senare, lämnat henne ropande och protesterande, säger Dolores:
– Där ser du. Sådär är det. Fy fan vilket jävla jobb!