I bokhyllan får jag syn på ett vattenglas. Så jag tar det med mig när jag ändå är på väg mot köket.
– Nej! ropar Lilly, det är mitt vattenglas.
– Å! Vill du ha det där hos dig på bordet då?
– Nej, det ska stå där i hyllan, jag har ställt det där.
– OK.
Jag ställer tillbaka vattenglaset i hyllan. Som luttrad trebarnsmor vet jag att olika saker är viktiga för olika människor, och att så länge det inte är till hinder för någon annan så gör man klokt i att låta människor få vara olika, acceptera att andra människor gör andra prioriteringar än man själv.
Inom demensvården är det dessutom ett riktigt högprioriterat arbetsmoment att minimera mängden tjafs. Varje litet tjafsmoment är en potentiell källa till Stort Kaos, och det enklaste sättet att minimera kaos är att avstå ifrån att skapa det själv. Ibland är det naturligtvis nödvändigt att ingripa, och då får man göra det, men de gånger det inte är absolut nödvändigt är det väldigt jättebäst att avstå från konflikt.
Det här vattenglaset i bokhyllan står inte i vägen för någon. Lilly är uppenbarligen mycket nöjd med att ha det där. Av skäl som jag inte känner till, och inte har behov av att känna till, är det viktigt för henne. Alltså ställer jag tillbaka det.
– Blir det bra såhär? säger jag till henne, som en signal för att bekräfta att jag bryr mig om.
– Ja, tack ska du ha, lilla vän, svarar Lilly, och sjunker lättad ner i sin fåtölj.
Idag är det Samyan, Dolores och jag som jobbar. En stund senare kommer Samyan förbi, får syn på glaset i bokhyllan, tar det med sig på väg ut i köket.
– Det där är Lillys vattenglas, säger jag, hon ville väldigt gärna ha det där.
– Varför det?
– Det vet jag inte, men jag tänkte att om det är viktigt för henne så kan det väl få stå där.
– OK, säger Samyan. Men vill du inte ha det där på bordet istället, Lilly?
– Nej, jag vill ha det där på sin plats, har jag sagt.
– OK! säger Samyan, ställer tillbaka glaset i bokhyllan och fortsätter vidare till tvättstugan.
Ännu en stund senare kommer Dolores förbi, får syn på glaset och tar det med sig ut i köket.
– Det där är Lillys vattenglas, hon ville väldigt gärna ha det där.
– Inte kan man ha ett vattenglas i bokhyllan.
– Varför det? Om det är viktigt för henne så kan det väl bara få stå där?
– Varför skulle hon ha ett vattenglas i bokhyllan? fnyser Dolores och tömmer ut vattnet i vasken.
– Det vet jag inte, men det står ju inte i vägen för någon och det är viktigt för Lilly.
– Vattenglas har man inte i bokhyllan, fastslår Dolores.
– Mitt vattenglas! ropar Lilly, jag måste ha mitt vattenglas!
Dolores häller upp ett nytt glas vatten och ställer det med en smäll på bordet framför Lilly.
– Här, drick då!
– Nej, det ska vara där! Hon pekar mot bokhyllan.
– Det där är en bokhylla, där kan man inte ha ett vattenglas.
– Jag måste ha det där!
– Om du inte ska dricka av vattnet så behöver du ju inget glas. Där kan vi inte ha ett vattenglas stående!
– Men jag måste ha det, vädjar Lilly, och nu hör jag att hon har nära till gråten.
– Dolores, kan du inte bara låta henne ha det? säger jag.
– Vattenglas hör inte hemma i en bokhylla, förklarar Dolores tålmodigt och kommer ut i köket, himlar med ögonen och skakar på huvudet sådär som en del vuxna gör åt okunniga barn som inte förstår sitt eget bästa.
– Men jag måste ha det, ropar Lilly förtvivlat. Mitt vattenglas! Hon tog mitt vattenglas!
– Hallå! ropar Margit.
– Hjälp! ropar Johanna.
– Nu måste jag verkligen skynda mig hem, säger Kristin.
– Jag förstår inte varför ingen har kommit att tänka på det förut, babblar Maja, man kan ju inte bara låsa in folk hur som helst, vi måste få tag på en båt…
Nu kommer Marianne från sitt rum. Fru Marianne, i vars verklighet hon är en av de finare gästerna på den här restaurangen, en ställning som ger henne ett visst ansvar för de andra.
– Vad är det som pågår här! säger hon myndigt.
– Någon har tagit mitt vattenglas! snyftar Lilly.
– Vaddå, har det blivit stulet? vill Marianne veta.
– Ja! Någon har stulit mitt vattenglas!
– Har det varit inbrott?
– Jag vet inte, snyftar Lilly.
Så Marianne ser sig föranledd att gå ut i köket med myndiga steg.
– Var vänlig och ring omedelbart till polisen, här är en person som har blivit bestulen.
Dolores, som nu är färdig med sitt ärende i köket, går hastigt därifrån för att städa Margits rum.
– Polisen? upprepar jag, medan jag febrilt försöker komma på vad jag ska göra.
– Vi har ju haft inbrott här, damen där borta har blivit bestulen på sitt vattenpass, och jag kräver att polisen omedelbart kopplas in på fallet! Det är förresten lika bra att vi skickar efter nationella insatsstyrkan. Såhär kan det ju bara inte få gå till!
– Öööh, jag undrar om det inte blivit ett missförstånd, försöker jag, fastän jag redan vet att det inte kommer att fungera. Marianne är inte den som låter sig avspisas så lätt, när hon väl kommit igång.
– Det är ett vattenglas det handlar om…
– Försök inte! Till och med du har väl ögon att se med! Du ser ju att damen är alldeles förtvivlad! En sådan som du borde inte få jobba här! Nu ringer du omedelbart polisen!
– Mitt vattenglas, hulkar Lilly.
– Hallå! ropar Margit.
– Hjälp! ropar Johanna.
– Släpp ut mig! ropar Kristin.
Ja, jag ser att Lilly är alldeles förtvivlad. Vad jag vet, som inte Marianne vet, är att det inte hjälper att ringa polisen. Och vad gäller Lilly så har det redan blivit för sent att lugna henne bara genom att ställa fram ett nytt glas vatten. För att Lilly (och Margit, och Johanna, och Kristin, och Marianne) ska kunna komma till ro gäller det att hitta på något som Marianne upplever som en lösning på problemet.
Marianne blir ofta arg när hennes blodsocker sjunker alltför lågt. Det sannolika är att hon var på väg till köket för att be om en smörgås, det brukar hon ofta vilja ha såhär dags. Fast nu är det ingen mening med att erbjuda en smörgås. En smörgås i stället för nationella insatsstyrkan, det kan ju lätt upplevas som lite fjuttigt…
OK. I Mariannes verklighet har det varit inbrott, och det tycks inte finnas något jag kan göra för att övertyga henne om motsatsen. Finns det något jag skulle kunna göra utifrån hennes verklighet?
Så får jag en idé. Det finns en blankett som man ska använda för att anmäla avvikande händelser. Tänk om man skulle kunna använda den?
– OK, jag förstår, säger jag till Marianne. Ett inbrott måste vi ju ta på största allvar, då är det viktigt att vi tar saker och ting i rätt ordning och följer rutinen.
– Ja, verkligen! Och vad har ni för rutiner här då?
– Det första vi måste göra är att fylla i en anmälan. Tror ni, Fru Marianne, att ni skulle kunna hjälpa mig med det, ni som har bäst koll på vad det är som har hänt?
– Ja, det får jag väl göra då.
– Å tusen tack! Om ni sätter er där borta så ska jag gå och hämta blanketten. Får jag bjuda på något smått under tiden? Lite kaffe kanske, med en pepparkaka?
Ja! Till min stora lättnad knaprar Marianne i sig pepparkakan medan jag går ut i personalrummet för att ta fram blanketten. Jag riktigt ser hur blodsockret stiger, det är som en sådan där mätare i barnens datorspel. ”Energy low” står det först i en blinkande röd ruta och då måste man få i sig något, och medan man äter är det en stapel som blir högre och högre, snart blir stapeln grön och varningslampan slocknar, och till slut står det ”100%” och det hörs ett slags belönings-ljud.
Jag hittar blanketten i pärmen, tar med mig den och några extra pepparkakor på ett fat och slår mig ner mellan Marianne och Margit.
– Hallå! ropar Margit.
– Tyst! befaller Marianne.
– Hallå, Margit, säger jag mjukt i hennes öra och stryker henne lugnande över ryggen. Det är lugnt. Titta här, vill du ha en pepparkaka? Fru Marianne, en pepparkaka till? Kristin, du kanske också vill ha en pepparkaka? Inte? Lilly, en pepparkaka? Sådär. Jaha, då ska vi se. Namn. Eller vill ni kanske skriva själv?
– Nej, det är verkligen inte mitt jobb.
– Nej, då skriver jag. Namn. Ska vi skriva ert namn då, eftersom det är ni som anmäler händelsen?
– Det går bra. Marianne von Silfverhausen, med FV, SilFVerhausen. 280113-1431.
Vi fyller i adress, telefon, befattning, plats och datum, och sedan kommer vi till avsnittet om vad saken gäller.
– OK. Hur var det nu alltså. Ni ville anmäla ett inbrott.
– Ja, vi har haft en stöld här.
– OK. Stöld. Vad är det som har blivit stulet?
– Det kan ju inte jag veta. Det var ju damen här borta som hade blivit av med något.
– Lilly. OK. Då får vi höra med Lilly. Lilly, Fru Marianne och jag sitter här och ska fylla i en blankett, och så undrar vi om det är något du saknar.
– Saknar? säger Lilly, nej jag saknar ingenting, det var mycket goda pepparkakor det här.
– Ja, eller hur? Det är visst Skogaholms julspecial, de där som man köper i en röd plåtburk med en tomte på.
– En sådan ask har jag också i mitt rum, säger Marianne, den sorten brukar jag alltid köpa, det har jag gjort så länge jag kan minnas.
– Var är det de har sitt bageri, Skogaholm, är det någon som har reda på det?
– Nej, det vet jag faktiskt inte. Är det inte i Arboga någonstans?
– Ja, det kanske det är. Men hur ska vi göra med den här nu då, ska vi skriva att saken är uppklarad per dagens datum, och så får ni skriva under här, och så skriver jag under här.
Marianne skriver med sirliga bokstäver sin signatur på den anvisade raden (”sign anmälare”), jag skriver under på den andra raden (”sign verksamhetschef”), så skakar vi hand, jag tackar för hjälpen och så är det dags att börja duka till middagen.