Det är ganska mycket i min arbetsdag som inte är så värst mycket att skriva om. Det är samma-samma, dag efter dag efter dag. Det finns en skön vila i det. Man vet vad man har att göra, man behöver inte fundera så mycket. Så kan man fundera på det som skiljer sig.
En vanlig morgon, den kan se ut såhär.
Börjar klockan åtta. Gud, gå med min arbetsdag, och låt mig få bli till välsignelse. Eftersom jag redan i förväg planerat att hjälpa Margit i duschen idag börjar jag arbetsdagen med att väcka henne, hjälpa henne på med morgonrocken och ge henne frukost och medicin. Sedan sitter Emelie och jag ner en stund tillsammans och äter frukost, Emelie rapporterar om hur natten varit, vi planerar dagen, kollar i dagboken om det är nåt särskilt, delar upp de boende mellan oss. Samyan är sjuk idag, så det ska komma någon från 2B och hjälpa till en stund. Vi bestämmer att han får ta Kristin, som är lätt att ha att göra med, och så får han hjälpa Emelie med Alma och Maja. På Emelies lista står därtill Marianne (som gör det mesta själv), Ingegerd och Johanna. På min lista står Margit, Lilly, Connie och Nándor. Så får vi se sedan, om vi hinner få in någon vikarie innan vi är klara.
Hade det varit någon annan hade jag uppskjutit duschen nu när vi bara är två, men Margit älskar att duscha, så jag beslutar att göra det ändå. Städningen, som vi brukar göra i samband med duschen, den kan vänta till eftermiddagen.
Lilly brukar alltid ha haft en ovanligt dålig natt och nästan inte sovit alls, det brukar fungera bäst att ge henne frukost på sängen och låta henne ligga kvar och läsa en stund, sedan kan man hjälpa henne på med kläderna framåt tio elva.
Connie kan inte längre tala alls, och inte själv ta några initiativ. Men hon är lätt som en fjäder, hon kan gå själv och hon brukar inte göra något motstånd. Det verkar inte som att hon förstår vad man säger, men det går smidigt att ”styra” henne genom att ta henne i handen, eller genom att försiktigt fösa henne med en arm runt ryggen. Så vitt jag vet har hon inga särskilda preferenser kring morgonrutinerna, jag brukar hjälpa henne när det blir tid. Eller ”ta henne”, som jargongen är här.
Nándor brukar gå upp själv, då kommer han ut och vill ha frukost. Sedan kan man hjälpa honom med kläderna när det passar.
Så, min plan för förmiddagen ser ut såhär:
1. Ge Connie frukost och medicin.
2. Ge Nándor frukost och medicin så fort han kommer upp
3. Ge Lilly frukost och medicin
4. Hjälpa Margit med dusch
5. Hjälpa Nándor på med kläderna
6. Ta upp Connie
7. Hjälpa Lilly på med kläderna
Samt däremellan plocka disk, ladda tvätt, ta tag i sånt som dyker upp. Och, när allt annat är klart, bädda rent hos Margit och städa hennes rum.
Alltså. Frukostbricka till Connie. Ett paket näringsdryck (jodgubbssmak tycks vara det hon gillar bäst) och en ostsmörgås (utan kanter) i små bitar som hon själv kan plocka i sig. En medicinmugg med sylt att blanda den krossade medicinen i, en sked att röra ner tabletterna med. Och ett glas saft att röra ner Movicolet i. (Movicol, det är ett pulver som man tar för att förebygga förstoppning. Det är lätt att bli förstoppad om man inte rör sig så mycket.)
Jag ska precis gå in till Connie när Kristin sticker ut huvudet.
– God morgon, Kristin! Oj, du ser ledsen ut!
– Ja, det är alldeles förfärligt, förstår du!
– Oj då, det låter illa. Är det något speciellt som har hänt?
– Jaa! Jag är alldeles… alldeles… Jag behöver en snyting!
– En… snyting?
– Jaa! Jag är alldeles…
Hon ser förtvivlad ut och tar sig åt näsan. Då fattar jag.
– Jaha, du behöver snyta dig! Kom ska jag visa dig var vi kan hitta en näsduk.
– Men åå, så snällt, vilken tur att du kom, jag stod här och var alldeles… alldeles…
– Ja, det är allt tur att vi människor har varandra, annars skulle det ju bli väldigt ensamt här i världen!
Knack knack.
– God morgon, Connie! Här kommer jag med lite frukost till dig!
Connie svarar inte, men hon öppnar ögonen och ser på mig. Jag ställer ifrån mig brickan och tar hennes händer, ställer mig så att jag får ordentlig ögonkontakt. En portion medmänsklighet och en känsla av att vara sedd bör ingå i varje frukost.
– God morgon, Connie, har du sovit gott?
Jag vet ju att hon inte kan svara. Men det känns ändå viktigt att säga något.
För länge sedan, när jag var ung och otålig, hände det en gång att jag ondgjorde mig över det här att man ska säga att det är vackert väder. Det kan väl alla se själva! utropade jag. Då förklarade en klok medmänniska för mig att vi talar inte bara med varandra för att uppnå saker eller för att vi har något vikigt att säga, vi talar också med varandra för att upprätthålla kontakt, som ett socialt kitt. Man ska inte förakta värdet av sådant småprat. Det samtalet var mycket lärorikt för mig.
Så nu känns det självklart att jag ska ta kontakt med Connie på de sätt det är möjligt. Hon kan inte prata, men jag kan. Och så kan vi hålla varandras händer och möta varandras blick. Det är vackert så.
Sedan sätter jag igång med det som ska göras, medan jag hela tiden pratar vidare, det är mitt intryck att hon gillar att höra en mjuk, mänsklig röst. Jag höjer upp huvudändan i sängen så att hon sitter upp, ordnar kuddarna så att hon sitter bekvämt, drar fram sängbordet, ställer fram smörgåsbitarna så att hon kan plocka i sig. Öppnar näringsdrycken, i med sugröret, håller den så att hon kan suga en stund.
Medan hon börjar med smörgåsbitarna tar jag fram medicinen, räknar, signerar, blandar i Movicolpulvret i saften, i med ett sugrör. Det är svårt att få Connie att dricka ur ett glas, men suga går mycket bra. Jag håller saftglaset så att hon kan suga en stund. Sedan gör jag i ordning resten av medicinen, krossar tabletterna, blandar i sylten. Drar ifrån gardinerna, vädrar lite, lägger i ordning rena kläder, lägger fram en ren blöja, kollar om något behöver fyllas på, skriver upp i det lilla blocket jag alltid har i fickan att jag ska fylla på tvättlappar. Jag småsjunger medan jag pysslar på – jag vet att Connie älskat musik. Hon har varit hemmafru, har hennes man stolt berättat, tagit hand om fem barn, och hon brukade alltid sjunga medan hon pysslade och stod i.
Mellan varje arbetsmoment en slurk av Movicolsaften och näringsdrycken, däremellan plockar hon i sig av smörgåsbitarna. Till slut petar jag försiktigt i henne medicinen och avslutar med det sista av näringsdrycken. När allt är klart sänker jag ryggstödet i sängen igen så att hon kan ligga ner, hjälper henne över på sida, sätter på radion och lämnar henne med en smekning på kinden och mjukisdjuret Igge, en gåva från ett barnbarnsbarn, tryckt intill sig.
Jag går ut i köket med den tomma frukostbrickan. I korridoren på andra sidan står Margit i sin morgonrock och hamrar ursinnigt på dörren till brandskåpet.
– Öppna! Varför är det ingen som öppnar!!! skriker hon allt vad hon orkar.
– Hej, Margit! Hur är det?
– Jag står här och bankar och bankar och det är ingen som öppnar!
– Nej, jag ser det, vad jobbigt!
– Varför öppnar de inte! Jag blir så förbannad!
– Ja det förstår jag! Du behöver komma in?
Nu har hon slutat hamra med knytnävarna, och vänder sig till mig istället.
– Vi skulle ju ses här klockan tolv!
– Klockan tolv. Och så är det ingen här. Då blir man arg.
– Ja! Här har jag kommit åkande hela långa vägen till Skogsbacka och så är de inte här!
Skogsbacka. Margits barndoms sommarhus, som hon sedan fått ärva och där familjen tillbringat somrarna. Det ligger i Värmland, så man kan utgå ifrån att Margit känner sig ganska trött efter en sådan resa. Månne vi befinner oss ända tillbaka i hennes barndom?
– Vilka var det du skulle träffa?
– Caroline och Holger, såklart!, säger hon, lite irriterad över att jag ju inte verkar begripa ens de enklaste självklarheter.
– Å, vad roligt, ska du träffa dina barn! Var det klockan tolv ni skulle ses?
– Ja.
– Jaha! Men vet du, klockan är inte mer än halv nio, då har de nog inte kommit ännu.
– Jasså?
– Ja, det är ett tag till klockan är tolv. Du är ute i god tid du.
– Ja. Det ska man vara.
– Ja, verkligen, det är viktigt att passa tider.
– Precis!
– Hm. Hur ska vi göra nu då, vill du kanske ha en kopp te medan du väntar?
– Te? Jag vet inte. Kan jag sitta här någonstans så länge?
– Absolut. Kom och sätt dig här i fåtöljen, här är gott att sitta. Jag ställer fram en kopp te och en smörgås till dig också, ifall det skulle smaka. Det är ju ett tag till klockan tolv.
– Vilken tur att du kom!
– Ja, det är tur att vi människor har varandra! Vill du ha en tidning att bläddra i kanske?
(Jag har en vän som håller på med improvisationsteater. När jag berättar den här historien för honom nickar han igenkännande:
– Ja, precis! Det är liksom Go With the Flow. Om nån säger: ”titta, där är ett hus!”, då säger ju inte den andra: ”Ää vaddå, det där är ju ett brandskåp!”. Det är klart man säger ”Å, ett hus!” Annars blir det ju bara jättetråkigt.)
Margit har precis kommit till ro i fåtöljen när Nándor dyker upp.
– Å, god morgon, Nándor! Har du sovit gott?
– Jovars. Och nu ska jag åka hem.
– Ska du åka hem? Vad härligt! Då behöver du en ordentlig frukost. Vill du kanske sitta här med Kristin, hon blir nog glad för lite sällskap. Jag drar ut en stol till Nándor, och till Kristin säger jag:
– Titta här, Kristin, herrbesök! Det är inte det värsta! Går det bra att Nándor sitter här med dig?
Det går mycket bra, och jag går ut i köket och gör i ordning frukost till Nándor: havregrynsgröt med klippta katrinplommon (tre stycken, inte fler, annars blir det för mycket fart på magen), en smörgås med leverpastej, ett glas äppeljuice och en kopp kaffe med mjölk och två bitar socker. Och så en påtår till Kristin, för sällskaps skull. Och en extra smörgås, har man tur så äter hon en till nu när hon fått sällskap, hon behöver all näring hon kan få.
Jag ställer fram frukosten och går till Nándors rum och hämtar hans medicin, räknar, signerar. Passar på att bädda och lägga i ordning rena kläder. När jag kommer tillbaka sitter Nándor och äter med god aptit medan han berättar för Kristin om hur det gick till på det ungerska lantgods där han växte upp. Jag vet inte om man kan säga att Kristin lyssnar precis, men hon äter med god aptit på sin smörgås och betraktar Nándor med glittrande ögon. Också Margit sitter lugnt och smuttar på sitt te. Och Nándor har någon som inspirerar honom att berätta. Det känns varmt i hjärtat.
Nándor får sin medicin, och jag går ut i köket och dukar frukostbricka till Lilly: Två knäckebrödssmörgåsar (Husman), en med ost och en med marmelad, en liten skål med yoghurt och flingor, ett glas juice och en kopp kaffe. Hennes tre sockerbitar lägger jag inte i direkt utan sparar på fatet, dem ska jag ha som arbetsredskap.
Knack knack.
– God morgon, Lilly, här kommer jag med lite frukost till dig!
– Åh neeej!
– Hej, Lilly, hur är det med dig? Jag ställer ifrån mig brickan, lägger handen på hennes arm.
– Det är förfärligt! Jag har nästan inte sovit alls!
– Oj, har du inte kunnat sova, vad jobbigt.
– Ja, jag låg och vred och vände på mig, och sedan när jag äntligen somnade, då kommer du här och väcker mig.
– Oj då. Ja, det är jobbigt när man inte kan somna. Var det något särskilt du låg och tänkte på? frågar jag medan jag drar ifrån gardinerna, plockar fram medicinen, räknar, signerar, lägger i ordning rena kläder.
– Nej, jag minns inte, det är bara så… jag känner mig bara så orolig för allting.
– Å. Sådär som fjärilar i magen?
– Ja, och bröstet också, här.
– Mm. Du Lilly, jag tog med mig lite frukost till dig, så kan du ju sova lite till sedan när du ätit klart, om du vill.
– Gjorde du det? Men det var snällt av dig. Nej men titta, både smörgås och fil!
– Ja. Och vet du, nu har vi fått det där knäckebrödet som du tycker så mycket om, Husman.
– Husman, det hade vi alltid hemma.
– Ja, jag vet, du berättade det för mig här om dagen, det var därför jag beställde det. Nu får vi se om det smakar lika gott som du minns det. Här är din medicin, ska du börja med den. Sådär. Och så tog jag med en kopp kaffe, du brukar ha i tre sockerbitar eller hur?
– Haha, ja, någon liten last ska man ju ha.
– Haha, du är en riktig sockerråtta du, Lilly. Vi fnissar förtjust tillsammans.
– Vad tror du om att ligga kvar en stund i sängen, och så kommer jag tillbaka lite senare och hjälper dig med kläder och så?
Jag lämnar henne med ett leende på läpparna, en ostsmörgås i högsta hugg och Allers bredvid sig på täcket.
I korridoren utanför hittar jag Margit. Hon ser liten och förvirrad ut.
– Jag förstår inte varför jag är här alldeles ensam, säger hon.
– Hej, Margit! Du är inte ensam, du är med mig, säger jag och lägger armen om hennes axlar. Vet du vad! Om du kommer med mig så ska visa dig till duschen, jag tänkte att du skulle få dig en varm och skön dusch.
– Jasså?
– Ja, vad tror du om det? Jag vet att du brukar tycka det är skönt att duscha.
– Ja! Vilken tur att du kom, jag visste inte vad jag skulle göra.
– Nej det är ju inte gott att veta. Men nu fixar vi det här tillsammans.
Vi går tillsammans mot Margits rum och mot en av dagens höjdpunkter: Margits dusch. Margit älskar att duscha, och hela upplevelsen är bara en enda stor fest. Tänk att få kalla detta för sitt jobb! Att få vara bredvid en människa på det sättet, få ägna tid åt att ge henne en sådan skön stund, få glädjas med henne.
– Å, jag älskar dig! utbrister Margit gång på gång.
– Jag älskar dig också! svarar jag med värme, medan jag gnuggar in schampot, tvättar hennes rygg, låter det varma vattnet strömma över hela henne.
För det gör jag verkligen. Jag älskar Margit, och jag älskar det här jobbet. Att få vara här, hos den här lilla bräckliga människan, som sitter här i badrummet och lyser upp det med sin glädje och tacksamhet. Vad bra vi har det ändå, här i Sverige. Vi kan äta oss mätta. Vi har varmt vatten i duschen. Vi har en äldrevård befolkad av människor. Och vi har tid för en härlig dusch.