När duschen är klar, Margit fått på sig rena kläder och jag lämnat henne insvept i en filt i favoritfåtöljen, går jag för att se om Nándor ätit färdigt. Det har han, han har gått till sitt rum. Kvar vid bordet sitter Kristin och ser lycklig ut.
– Hej Kristin, du ser glad ut!
– Javisst förstår du! Kom hit ska du få se! Hon plirar pillemariskt och vinkar på mig med pekfingret. Jag går fram till henne, lutar mig fram sådär som man gör när man ska dela en hemlighet.
– Nu ska du se, förstår du, viskar Kristin strålande, har du sett vilka snygga karlar där borta vid dörren!
Jag följer hennes blick. Det står ingen vid dörren.
– Wow! Stiliga karlar till frukost! Ibland har man tur, du!
– Javisst, förstår du, de har stått där och lurat på oss ända sedan igår, du skulle bara se så de håller på…
– Haha, ja, det förstår jag väl att de blir glada av att få flörta lite med dig!
Jag fortsätter vidare genom dagen, till Nándors rum, finner honom liggande på sängen.
– Halloj, Nándor! Smakade frukosten bra?
– Mycket.
– Jag tänkte hjälpa dig på med kläderna.
– Jaha. Ska jag stiga upp då?
– Ja, det blir nog enklast om vi går ut i badrummet.
– Höhö, att få gå med en skön dam ut i badrummet, det säger man ju inte nej till.
Jag skrattar, och vi går ut i badrummet. Genom försök och misstag har jag upptäckt att Nándor har ont i vänster axel, om man tar i vänsterarmen kan man åka på en smäll. Gentlemannen Nándor möter man om man håller i höger arm.
Jag lotsar honom omärkligt till toaletten och får honom att sätta sig. Nándor gör det mesta själv om man föreslår honom att göra det. Jag håller fram tvättlapp, smörjer hans fötter medan han tvättar ansikte och armhålor, jag drar på strumpor och byxor, ställer fram tofflor. Tar honom vänligt i högerarmen och lotsar honom fram till handfatet. Föreslår honom att dra upp byxorna, räcker fram tandborste, kam, rakapparat, ren skjorta.
Med Nándor behöver inte jag hålla låda, det är det han som gör. Han är en skicklig berättare, det är ofta intressant och roligt, det han berättar. Det är klart att det är ju inget nytt ungerskt släktgods från dag till dag, men genom uppfinningsrika följfrågor finns möjligheten till förstklassig underhållning.
Det är som Calle Schewens vals ungefär – man älskar ju inte den för att man aldrig har hört den förr, utan tvärtom just därför att man känner igen den. Det nya, det skapar man från gång till gång.
En sångare kan inte stå där på scen och sucka över att det är så jobbigt att sjunga den här gamla sången igen, som han ju redan har hört. Tvärtom: hans yrkesskicklighet består just i att ha hört den här sången så många gånger att han faktiskt kan den utantill, och sedan sjunga den som om den var alldeles ny.
Så är det med det mesta i livet. Det är inte nytt varje gång. Det är samma disk varenda dag. Men det kan göras nytt. Man kan välja förhållningssätt: man kan diska gruffande eller leende.
Det här är ett stående tema mellan mig och barnen: disken ska diskas, idag är det din tur, och jag förväntar mig att du gör det oavsett om du vill eller inte. Du kan välja att ta vara på tiden, sätta på skön musik, tända ett ljus, passa på att öva på sjuans tabell, få det gjort och sedan vara ledig. Eller också kan du först ägna hela dagen åt att förhala det, tycka synd om dig själv och lyssna på mitt tjat, och sedan diska ikväll när du annars hade kunnat vara med dina kompisar. Valet är ditt.
Ibland hemfaller vi naturligtvis allihopa åt muttrande och tycker förfärligt synd om oss själva, men ju oftare vi lyckas ta oss till att istället göra bästa möjliga av det som är, desto trivsammare blir livet. Det är helt enkelt roligare att leva som skapare av sitt eget liv än som ett offer för omständigheterna.
Men tillbaka till denna vanliga tisdagsförmiddag. Nu är det dags att ta upp Connie. Först går jag och fixar lite med tvätten, jag behöver stilla mig lite mellan de olika världarna.
Marianne knackar på dörren och sticker in huvudet.
– Ursäkta, ni vet inte möjligtvis om det finns en toalett här någonstans? frågar hon artigt.
– Jo, det vet jag, kom ska jag visa.
– Tack lilla vän. God fortsättning!
Knack knack.
– Hej, Connie. Jag går fram till henne, tar hennes händer och ser till att möta hennes blick. Nu tänkte jag hjälpa dig på med kläderna, kan det gå bra det tror du?
Jag fäller ner sänggrinden, sätter tofflorna på hennes fötter, lyfter hennes ben över sängkanten, baxar henne upp i sittande ställning. Tar hennes händer, drar försiktigt upp henne i stående. Vi gå över daggstänkta berg, sjunger jag medan vi förflyttar oss ut i badrummet.
Det är helt fascinerande med musik och demens. Det är som om musik har en alldeles egen kanal när det gäller att nå fram till det bästa inom oss. I det här fallet kan jag använda musiken för att tala om för Connies fötter att det är dags att gå.
Connie kan inte längre förstå det av sammanhanget, och hon förstår inte om man säger det till henne. Ibland räcker det att ta hennes händer, se till att ha ögonkontakt och så långsamt backa iväg, då följer hon oftast med. Ibland räcker inte det. Men musik, det fungerar! Det är som att hennes fötter liksom har glömt hur man gör när man går, men när man sjunger Daggstänkta berg, då går de av sig själva.
Vi kommer ut i badrummet, jag tar av blöjan och så får jag Connie att sätta sig på toaletten.
– Nnnngh, säger hon.
– Nnnngh, svarar jag.
– Nnnnn-nnnngh.
Det låter nästan lite grann som En sjöman älskar havets våg. Jag börjar sjunga lite försiktigt. En sjöman älskar havets våg, ja, vågornas brus.
– Nnnn-nnn-nnn-nngh, säger Connie. Sjunger hon med? Eller är det av obehag? Jag lyssnar uppmärksamt medan jag tvättar ansikte och armhålor, får på BH och blus, strumpor, byxor.
Farväl, farväl förtjusande mö, vi komma väl snart igen.
– Nnnn- nnnnnngh, nnnn- nnnnngh, låter Connie och viftar med händerna i luften. Jo, hon sjunger med! Hjärtat tar ett skutt i bröstet. Vi är i samma verklighet!
När tofflorna är på drar jag försiktigt upp henne på fötter igen och styr henne fram till handfatet. Jag har lagt märke till att chansen att få borsta hennes tänder blir störst om jag står framför henne och har ögonkontakt, om jag också gapar själv, om jag försiktigt rör med tandborsten vid hennes läppar och, faktiskt, om jag låter bli att säga ”Gapa, Connie”.
Istället sjunger vi vidare: Kom snart tillbaka i min famn från stormarnas brus. Tänderna blir rena, håret kammat, blöjan på plats, byxorna knäppta, och så är vi klara. Jag tar hennes händer, byter till Daggstänkta berg igen och så backar jag ut i sällskapsrummet med Connie på släp.
Nu är det bara Lilly kvar. Om jag har tur sitter effekten av de där Husmanknäckebröden och sockerbitarna fortfarande i.