Det här arbetet med att skapa lugn och ro, att skapa en känsla av ”hem”, det betraktas så ofta som att man ”inte gör nåt”. Om det är helt lugnt och man bara sitter där tillsammans med de boende, då är det helt onödigt, eller hur? Och om det är kaos, då kan man ju inte bara sitta där, eller hur, då är det ju kaos! Om det tar tjugo minuter för Niklas att få upp Lilly och trettio minuter för Mia, då är Niklas bättre än Mia, eller hur? Om Mia håller sångstund och Dolores städar linneskåpet, då är det orättvist, här kan alla se hur Dolores har jobbat och slitit medan Mia bara har suttit och sjungit!
När jag jobbar med t.ex. Shirin, eller Samyan, då är det inget kaos. Det beror inte på någon slump, det beror på att vi konsekvent arbetar med kaosförebyggande åtgärder. Kaos förebygger man nämligen inte när det redan är kaos, kaos förebygger man när det är lugnt. Om man vidtar kaosförebyggande åtgärder när det är lugnt, då blir det nästan aldrig något kaos.
Därför ser de här kaosförebyggande åtgärderna inte ut som några åtgärder. De ser istället ut som att vi inte gör någonting alls, vi går ju bara omkring där och sjunger och skrattar och kramas och bär oss åt som om vi hade all tid i världen.
För den som inte ser kaosförebyggande åtgärder som en del av arbetet är det här naturligtvis fruktansvärt provocerande. Själv springer man som en råtta, det är ju tvätt och disk och beställningar och tio boende som ska tas upp och rum som ska städas, och dessutom blir man hela tiden avbruten av en massa kaos, och så går hon bara omkring där och sjunger! Vi har faktiskt inte tid att vänta på något varmvatten i duschen. Det är bara onödigt krångel att beställa flera sorters knäckebröd, tänk om alla skulle börja äta var sin sort, ska vi ha tio sorter då eller? Och att börja diskutera det med Lilly – förstår du inte att hon är dement? Att beställa nåt speciellt knäckebröd, det är helt meningslöst, hon kommer ju inte ens ihåg att det har varit tal om det där knäckebrödet.
Det här gör mig så ledsen. Det känns som att stå utanför en mur och ropa och ropa men ingen hör. Det gör mig ont om de boende, som hela tiden får känna att de är i vägen, att vi inte har tid, att de inte tas på allvar. Och det gör mig ont också om mina arbetskamrater som hela tiden känner att det är kaos: jag tycker ju om dem. Jag önskar att de också fick uppleva något av den glädje och skönhet som jag upplever. Det gör ont i mig att se hur jobbigt det är för dem, hur de hela tiden möts av negativ energi, från de boende, från varandra och i sig själva, hur plågsamt de upplever sin otillräcklighet, den eviga irritationen som skaver, när Lilly bara gnäller, Johanna bara gör motstånd och Ingegerd bara ropar om sin medicin hela tiden.
Jag önskar så innerligt att det fanns ett sätt för mig att visa för dem vad de här kaosförebyggande åtgärderna är för något. För det är ju inte knäckebrödet i sig som det handlar om. Det där knäckebrödet, det är bara ett redskap för kaosförebyggande åtgärder. För Lilly fungerar det med knäckebröd, för Marianne med testpaneler, för Ingegerd med medicintider, för Connie med Daggstänkta berg.
Och det blir så mycket roligare om man ser den man jobbar med som en del av samma helhet som man själv. Om Samyan sitter ner vid bordet och jag far runt och serverar, då är det ju inte så att jag gör allt och han ”gör ingenting”. Tvärtom, det är tack vare det han gör som jag kan gå runt här och servera i lugn och ro och njuta av tillvaron. Båda uppgifterna är lika viktiga för den matsituation vi är i färd med att skapa, och det spelar ingen roll vem som sköter vilken uppgift.
Ibland kan det vara så att någon av oss är mycket bättre än den andra på någon särskild uppgift, eller att det är någon särskild uppgift man väldigt gärna vill eller inte vill ha. Då delar vi utifrån det – rättvisan ligger inte i att alla gör exakt lika mycket av allt, rättvisan ligger i att vi båda är på utkik efter möjligheter att bidra med det vi kan, att vi uppskattar varandras bidrag, att vi tillsammans skapar en situation som vi båda har glädje av.
Det här sättet att jobba är så mycket roligare! Det är mycket roligare och enklare för mig att servera när Samyan sitter där och skapar lugn och fokus. Det är mycket roligare för Shirin att baka en äppelpaj när vi gör mesta möjliga av den, så att den inta bara passerar obemärkt förbi. Och det är mycket enklare att städa och tvätta sedan, när alla är lugna och nöjda.
Efter fem år i vården känner jag mig fortfarande lika förtvivlad inför den här muren. Det är som att arbetsgruppen tillsammans har skapat sig en bergfast övertygelse om att såhär jobbigt är det och något annat är inte möjligt. Hur kan det komma sig? Varma, kloka människor, utbildade, kompetenta, snabba, duktiga – varför väljer de det här sättet att lägga upp sitt dagliga arbete? Och varför håller de envist fast vid det, trots all kunskap vi har om andra sätt? Vi går på kurs efter kurs och läser om hur man ska lägga upp en måltid, om validering, vårdarsång och beröring, om hur man på andra ställen har arbetat med duschvägrare. Vi vet allt vi behöver veta. Men vi gör det inte.
– Det där fungerar inte här. Vi har försökt.
Jag vet inte när de här försöken ska ha ägt rum, det måste ha varit innan jag började. Och jag vet inte hur det kommer sig att det inte fungerade. Jag har också försökt, och det fungerar. Inte alltid, men för det allra mesta.
Och vad jag framför allt inte förstår är detta: på vartenda personalmöte klagar de över de jobbiga matsituationerna. Det sätt man praktiserar till vardags, det fungerar alltså bevisligen inte. Ändå vill man absolut inte höra talas om att prova något annat. När jag försöker komma med förslag, då är det muren. Hur kan det komma sig???
Är det så att det här kaoset på något plan behövs? Om jag springer hela tiden, då kan alla se att jag gör något, ingen kan anklaga mig för att vara lat eller ovillig. En bäddad säng, en tom tvättkorg, då vet jag att jag duger, då kan ingen komma och påstå att något borde ha gjorts bättre.
Eller är det så att de där besvärliga sociala prylarna, dem vill man inte räkna in i jobbet därför att de får en att känna sig osäker och otillräcklig? Och så kommer hon där och påstår att de ingår i jobbet. Ett säkert sätt att desarmera den man inte vill höra på är att leta fel: hon är långsam, hon är lat, hon förstår inte, vi är bättre än hon…
Eller ligger det ännu djupare än så?
För det är såhär också: De människor som bor här, de har så att säga förlorat sin andliga förmåga att själva skapa goda situationer. De kan fortfarande delta i dem, men de kan inte längre skapa dem. Om de får leda vägen, då blir det kaos. Det är därför de är här.
Men det finns ett alternativ: att de inte leder, utan följer. Att jag, som än så länge har en frisk ande, kliver fram och liksom tar befälet. Fyller luften med vänligt knäckebrödssnack, styr bordsplaceringen, leder samtalet. Då kan de vara med, i den verklighet jag skapar. För följa kan de. Om jag skapar en annan verklighet än kaoset, då kan jag bjuda in dem dit. På så sätt blir det trevligare för alla.
Men det är ett stort jobb. Den där andra verkligheten, den kommer inte av sig själv. Den kräver fantasi, eftertanke, initiativ, mod att prova. Och det riskerar att misslyckas. Risken finns, i motsats till när det gäller sängbäddning, att det inte alls kommer att fungera. Åtminstone inte på första försöket. Eller tionde. Men kanske elfte. Det är inte för att det är lätt som vi skulle göra det. Det är för att det är… livets mening.
Att stiga fram sådär, påstå att man har något att komma med och sedan liksom ”ta befälet”, det är också inom vården något av det allra mest förbjudna. I Sverige, och särskilt i den här ändan av samhällsstegen, finns en kultur som innehåller mycket starka tabun mot sådant. Här ska man inte börja styra och ställa. Här ska ingen bestämma över någon annan. Vem tror du att du är.
Nelson Mandela är en av mina riktigt stora idoler i tillvaron. När han tillträdde som president 1994 höll han ett berömt tal där han bland annat citerade ett stycke ur en bok av Marianne Williamsson :
Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vad har jag för rätt att påstå
att jag är briljant, otrolig, talangfull och fantastisk?
Egentligen, vad har du för rätt att inte göra det?
Du är ju ett barn av Gud.
Att du spelar liten tjänar inte världen.
Det ligger ingenting kärleksfullt i att förminska dig själv
för att andra människor ska slippa känna sig osäkra i din närhet.
Vi är alla skapta för att stråla, som barn gör.
Vi föddes för att manifestera den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Den finns inte bara i vissa av oss, den finns i alla!
Och när vi låter vårt eget ljus stråla
ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra detsamma.
När vi befriar oss från vår egen rädsla,
gör vår närvaro automatiskt att andra befrias.”
Jag önskar mina vänner och arbetskamrater i vården modet att se sin egen storhet.