- Men hur gick det sen till slut då? frågade någon när jag berättade den här historien.
– Hur menar du, till slut?
– Ja, ledde det någonstans?
– Ledde, hur menar du då?
– Ja, blev det någon förändring?
– Förändring? Av vaddå?
– Ja, inte vet jag, fortsatte hon att fråga efter Erik?
– Ja, naturligtvis gjorde hon det, hon älskar ju honom.
– Men vad var det då för mening med att göra sådär?
Jaa du. Vad är det då för mening. Är det alls någon mening med att ta hand om gamlingar med demens? Hur gick det till slut? Dom dog.
Alltså, det är just det med demensvård, att det finns inget ”till slut”. Mer än döden förstås, men det är ju liksom inte den vi strävar efter. (Fast ibland kan man undra, när allt ska gå snabbare och snabbare. Först till döden vinner?)
I samhället så som vi har skapat det idag är vi så väldigt upptagna av det här med Resultat, av ”hur gick det till slut”. Vi vill att det vi gör ska leda till något, något ska bli färdigt, så att vi kan lägga det bakom oss och gå vidare till nya utmaningar.
Inte bara är det så att vi gärna vill det, på något plan är det nästan som att vi tror att det måste göra det, annars är det som vi har gjort ingenting värt. Helst ska det vara mätbart, så man kan peka på något och säga: titta här, Resultatet är en ökning på 2,7%.
På så sätt var det totalt meningslöst att låta Margit skriva det här brevet. Och eftersom jag nu dessutom har eldat upp själva lappen så finns det ju inte ens något kvar att visa upp. Ingenting har blivit bättre, ingenting har blivit annorlunda.
Möjligtvis skulle man kunna kalla det ett Resultat att Margit under mer än en halvtimme slutade pocka på uppmärksamhet, så att jag i lugn och ro kunde koncentrera mig på tvätten. Eller åtminstone borde man väl kunna säga att själva den vikta tvätten bör räknas som ett Resultat?
Nej, det vill jag inte gå med på. Det är som att antyda att syftet med brevet bara var att få tyst på Margit så att jag själv kunde ägna mig åt Viktiga saker. Så var det inte. Tvätten ska tas om hand såklart, men det är inte det jag ser som det huvudsakliga Resultatet av mitt arbete.
OK. Så du gjorde det för att höja vårdkvalitén?
Nej, jag gjorde det inte för att höja vårdkvalitén. Vårdkvalitet mäter man i enkätundersökningar, och det här kommer inte att höja resultatet ett enda dugg. Margit kommer inte ihåg att hon har skrivit något brev. Om hon till äventyrs skulle förstå någon av frågorna i enkätblanketten (”Jag får god och kontinuerlig information om det som berör mig”, ”Det finns en flexibilitet i personalens arbete så att mina behov kan tillgodoses”, ”Totalt sett är jag nöjd med mitt äldreboende” – instämmer helt/till stor del/till viss del/inte alls ), så skulle hon inte kunna svara på dem på något meningsfullt sätt. Ibland kan hon berätta hur hon upplever något precis i stunden, men en minut senare vet hon inte det längre. Hon kan inte rapportera om hur hon upplever något ”totalt sett”. För det mesta vet hon inte heller vad det är som orsakar att hon just då känner sig på det ena eller det andra sättet.
Och någon annan får i allmänhet inte veta något om såna här grejer. Just i det här fallet fick alla veta det – Dolores blev så provocerad av mitt företag att hon upprört berättade om det i personalrummet efteråt. Naturligtvis inte när jag var där, jag fick höra det ryktesvägen från en kollega på en annan avdelning en kväll när jag körde henne hem. Och naturligtvis hade Dolores inte berättat om hur Margit suttit fridfullt och skrivit i en halvtimme, hon hade bara berättat om de oläsliga krumelurerna.
Jag tror faktiskt inte Dolores tittade på lappen tillräckligt noga för att upptäcka det där ”ÄLSK”. Och jag tror inte att hon kopplade samman min brevidé med det faktum att Margit satt fridfullt och skrev i en halvtimme, eller med vad som antagligen hade hänt om Margit inte hade suttit och skrivit: då hade hon förmodligen fortsatt gå runt och frågat efter Erik, kanske drivit andra boende till vansinne med sitt eviga frågande, de hade kanske blivit arga, och snabbt som ögat hade Kaos kunnat vara ett faktum. Vi vet inte. Vad jag vet är att det nästan aldrig är kaos när jag jobbar, och att Dolores säger att det nästan alltid är kaos när hon jobbar.
I den mån detta har bidragit till någon vårdkvalitet så är det alltså ingenting som kommer att ge något utslag i några mätningar.
Så nej, jag gjorde det inte för att öka vårdkvalitén.
Men jag skulle önska att vi hade ett pågående samtal om vad vårdkvalitet egentligen är, på en demensavdelning. I en verksamhet som till sitt väsen bara är ett enda långt varande, där ingenting i egentlig mening någonsin blir färdigt en gång för alla, där det just inte finns någonting att visa upp och säga: titta vad jag har åstadkommit idag – vad är då kvalitet? Hur kan man avgöra om något är bra, dåligt eller likgiltigt?
Vi går alla omkring med våra små människosjälar och längtar efter bekräftelse. Det finns en trygghet i det mätbara: bäddade sängar, tömda diskmaskiner, ifyllda duschlistor. Den som kan peka på fem bäddade sängar och ett städat linneskåp, den riskerar aldrig att bli anklagad för att inte ha gjort nåt. Men den som ”bara” kan peka på tre bäddade sängar, en lugn måltidssituation, femton glada skratt och åtta timmars uteblivet kaos?
Sånt där är inte mätbart. Och vårt behov av mätbarhet verkar närmast omättligt. Saker som på något sätt ska bevisa att vi finns, att vi har uträttat något, att det spelar någon roll vad vi gör. Visserligen är de här resultaten inte heller bestående, diskmaskinen förblir inte tömd mer än till nästa måltid, men det går ändå att peka på en punkt i tiden och säga: se, jag har gjort något, något nödvändigt.
Naturligtvis är det viktigt att man tömmer diskmaskinen. Men är det verkligen mindre viktigt att ordna så att livet känns gott istället för fasansfullt? Är inte dessa båda uppgifter åtminstone lika viktiga?
När jag tänker mig att det är jag som blivit dement. Att det är jag som ska bo här resten av mitt liv. Som aldrig mer ska komma härifrån. Då är det naturligtvis viktigt att det finns rena tallrikar till middagen och att jag inte lämnas otvättad i vecka efter vecka. Men det viktigaste? Är inte det allra viktigaste ändå något annat?
Finns det inte en risk för att det allra viktigaste alldeles faller bort från dagordningen därför att det är så mycket mer svårgripbart? Det verkar som ”ingenting”, precis som luft. Det är svårt att peka på det och säga: Se här, resultatet av mitt arbete, nu har jag verkligen gjort något viktigt.
Och i en värld där alla är vana att tänka i termer av Resultat och mätbarhet, där riskerar vi att försumma det omätbara, bara därför att det är omätbart. Att konsekvent prioritera bort det allra viktigaste, att börja navigera efter själva mätbarheten. Inte därför att det mätbara är viktigare, utan därför att det är med hjälp av det mätbara som vi på något sätt kan bevisa att vi duger.
Men tänk om vi inte behövde bevisa det då? Tänk om vi istället gick in för att lita på varandra, och på oss själva. Om vi istället generöst delade med oss av bra saker vi kommit på, gladdes åt varandras framgångar, tog efter om nån gjorde nåt lyckat, letade efter möjligheter att bidra till helheten med just det som vi kan. Då behövde vi inte mäta. Då kunde vi istället helt enkelt Leva.
Så nej, jag gjorde det inte för att öka vårdkvalitén. Jag gjorde det av kärlek, bara. Jag menar inte nåt stort och dramatiskt, jag menar bara alldeles vanlig vardaglig medmänsklighet. Sådan kan man inte räkna eller mäta. Den kan man bara uppleva, njuta av, glädjas åt, förundras inför. Den låter sig inte fångas eller standardiseras, inte dokumenteras eller studeras. Kärleken kan vi inte bemästra eller effektivisera. Inför kärleken måste vi helt enkelt nöja oss med att vara dess ödmjuka tjänare.