Shirin och jag, vi jobbar så fantastiskt bra ihop. Det är helt otroligt vad man kan skapa när man drar åt samma håll. När man avstår från att fylla hela luften med negativ energi. När man tillsammans håller utkik efter bra saker istället för dåliga, och odlar dem.
Det finns mycket här på Sagolandet som inte Borde vara som det är. En del av allt detta går det att göra något åt. Det finns rika möjligheter till kreativitet, uppfinningsrikedom, utveckling. Men det allra mesta går det inte att göra något åt, det bara är som det är. Ingegerd borde inte tjata om medicin hela tiden, Maja borde inte ha bajsat på sig igen, och maten borde inte vara försenad. Ja, faktiskt så borde vi inte alls behöva befinna oss här, bajs borde inte lukta illa och Livet borde inte vara ändligt. Men nu är det som det är med det.
Att gå omkring dagen lång och tala om allting som inte går att göra någonting åt och som inte borde vara som det är, det är rejält deprimerande. Det tar massor av energi, man blir alldeles utmattad och det leder ingenstans. Till råga på allt skapar det ofta ännu mer elände, när både man själv och människorna runtomkring blir på dåligt humör.
Visst kan det vara väldigt skönt ibland att ”gnälla av sig lite”, när det är något som känns extra svårt att stå ut med. Att ha gnället som livsluft är däremot något helt annat. Det är nästan som ett slags missbruk. Missbruk av negativ energi.
Det är som alkohol: Ett glas vin, eller till och med två eller fler, kan vara härligt ibland vid speciella tillfällen. Man blir lugn och avspänd, man upplever gemenskap, det hjälper en att glömma sina sorger och bekymmer. Men det är ingen lösning på livets problem. Och om det blir för mycket och för ofta, då är det inte bra. Gränsen mellan bruk och missbruk går sällan att peka ut förrän i backspegeln. Plötsligt har det bara blivit alkoholism, utan att man kan säga när det hände.
Man vet att det har blivit ett missbruk när man får svårt att slappna av och känna välbefinnande utan alkohol, när man börjar uppleva vardagsverkligheten som trist och grå, när man börjar se fram emot nästa glas, när suget efter alkohol blir allt starkare så att det till slut gör att man nedprioriterar eller missar andra delar av verkligheten.
Jag skulle vilja påstå att det inom vården är relativt vanligt att missbruka negativ energi. Att gnäll blir själva ens livsluft. När det väl gått så långt vill man naturligtvis inte gnälla om sådant som det ligger i ens makt att förändra, det är inte det som är grejen. Nej, hellre håller man noga utkik efter sådant som det inte ligger i ens egen makt att göra någonting åt, sådant som man kan gnälla om utan att riskera att själv behöva göra något åt saken.
Demensvården är en riktig guldgruva till sådana samtalsämnen. Här finns en massa boende som gör jättekonstiga, meningslösa och irriterande saker. Här finns kolleger som slarvar, sölar, smiter, tycker och babblar. Och så är det chefen som bara ska bestämma, sköterskorna som aldrig hjälper till, nattpersonalen som aldrig gör någonting, kökspersonalen som aldrig kan krydda ordentligt och politikerna som inte lyssnar.
Suck, vad trött man blir! Och dagen efter, när man talat och talat om allt det här, vad illa man mår! Nu skulle det allt sitta fint med en liten återställare…
Inom AA, Anonyma Alkoholister, där talar man om alkoholism som en sjukdom. På det sättet kommer man ifrån skuldfrågan: har man inga ben så behöver man inte känna skuld för att man inte kan gå. Däremot har man möjlighet till ansvar: att skaffa sig en rullstol, att träna armmusklerna, att må så bra som möjligt i den situation som är.
En alkoholist som kommer till AA gör det i insikt om att han inte mår bra av sin nuvarande alkoholkonsumtion, och att han inte längre kan styra sin konsumtion till mängder han mår bra av. Så han går samman med andra som har samma problem, och så hjälps man åt att sluta dricka. Att avstå från alkohol, en dag i taget. Det är inte lätt. Man lever med suget. Man blir Nykter Alkoholist. Det gäller att hålla sig ifrån spriten.
Det finns AA-grupper för alla möjliga andra mänskliga tillkortakommanden också: NA – Narcotics Anonymous, OA – Overeaters Anonymous…
Shirin och jag, vi är ett slags nykterhetsrörelse för människor som kommit till vägs ände när det gäller att berusa sig med problem, klander och kaos. Ett slags Nyktra Negativister. GA – Gnällspikes Anonymous. Det är inte det att vi själva är några bättre människor eller nåt, det är bara det att vi kommit till insikt om att vi inte mår bra av att fylla våra liv med mera gnäll, hur frestande det än kan kännas i stunden.
Inom AA har man några olika saker som hjälper en till förändring. En sådan sak är sinnesrobönen:
Gud. Ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
En annan sådan sak är de fem deviserna:
Ta det lugnt.
En sak i taget.
Viktigaste först.
Gör det enkelt.
Lev och låt leva.
Och så är det de tolv stegen: att erkänna sin maktlöshet, att ta emot hjälp, att ta ansvar för sina egna fel och brister istället för andras, att vara villig att göra bättre i fortsättningen….
Det som framför allt tilltalar mig med tolvstegsrörelsen är att man flyttat fokus från skuld och skam till ansvar och samhörighet, och till praktiskt fungerande. Det är mänskligt att fela, vi är alla människor, och det intressanta är inte att gräva ner oss i dessa fel och brister eller att hitta andra som är ännu värre än vi själva, det intressanta är att steg för steg ta ansvar för, gottgöra och dra lärdom av våra misstag. På så sätt kan man, dag för dag, en dag i taget, skapa ett liv där en allt större del av tillvaron fylls av bra saker istället för dåliga. Och, när man tänker efter: låter inte det ganska frestande?
Att ha en aktiv negativist anställd på en demensavdelning är som att ha en aktiv alkoholist anställd i en bar. Med den skillnaden att bargästerna inte drabbas lika hårt, de kan i allmänhet skydda sig: gå därifrån, rycka på axlarna, tycka synd om, skaffa hjälp. Men de som bor här, de har ingen sådan möjlighet.
Att leva med en demenssjukdom är att leva utan skydd. Maja kan inte längre rycka på axlarna och tänka att den där människan tycks ha en dålig dag. Andra människors sinnesstämningar går rakt in i henne, utan filter, hon kan inte längre värja sig.
Inte heller kan hon gå därifrån – både därför att hon förlorat initiativförmågan, och för att hon inte längre får gå dit hon vill.
Och hon kan inte försvara sig eller sätta gränser. Hon tillhör numera en kategori av personer som inte tas på allvar, som inte längre har någon makt över sitt eget liv. Hon kan inte argumentera för sin sak, inte få gehör för det hon uppfattar som viktigt, inte effektivt skrämma eller hota någon. Om hon blir arg kommer hon bara att kallas ”aggressiv”, i värsta fall ger de henne medicin. Det finns inget sätt för henne att få andra människor att lyssna, om de inte på eget initiativ är villiga att göra det.
Det är därför som det inte är någon enskild privatsak om man går omkring här med ett positivt eller negativt sinnelag. Och det är därför jag har så svårt för t.ex. Dolores: jag förstår att det måste vara jättejobbigt för henne, jag förstår att det finns skäl till att hon är som hon är, men det hjälper ju inte! Jag blir ändå lika frustrerad över allt kaos hon skapar omkring sig hela tiden, som hela tiden fyller också min arbetsdag med dåliga saker istället för bra saker. Och framför allt blir jag arg för att hon gör illa människor som jag bryr mig om. Och jag blir förtvivlad för att jag inte vet hur jag ska skydda dem.
De boende blir jag inte arg på, för de har inget val. De kan inte längre välja om de ska vara vänliga eller ovänliga, om de ska ägna sig åt gnäll, skitsnack och baktaleri, om de ska göra livet glatt eller surt för människorna omkring sig. Men vi som är friska, vi har ett val. Och jag blir arg på människor som uppträder som om de inte hade ett val när de faktiskt har det. Särskilt när det drabbar människor jag bryr mig om.
Jag menar att vi som är friska, vi har ett ansvar. Vi har ansvar för vilka stämningar vi skapar omkring oss. Vi har ansvar för vad vi säger. Vi har ingen rätt att kladda ner våra medmänniskor med hånfulla, nedsättande elakheter bara för att det dyker upp sådana i vårt eget inre. Om vi har problem med läckage är vi ansvariga för att söka hjälp.
Jag menar också att vi som är friska är ansvariga för att göra bruk av de ögon, öron och hjärnor vi har. Att uppmärksamt iaktta verkligheten efter bästa förmåga, att föra resonemang av typen ”om man gör X, då händer x, och om man istället gör Y, då händer y. Och eftersom y är att föredra så ska jag i fortsättningen göra Y”.
Jag vet. Man ska inte komma med pekpinnar. Man ska inte tala om för andra människor vad de borde göra. Man kan inte förändra någon annan än sig själv. Det är bara det att det gör så fruktansvärt ont i mig!
Många verkar ha uppfattningen att om man själv är sur eller glad har inget med en själv att göra, det är bara något man ”blir” till följd av t.ex. att en boende gör si eller så. Eller också handlar det om ”tur”. Jag har till exempel ”tur” som är sådär glad jämt, medan de själva inte är lika lyckosamma.
Jag vet inte hur det är med den saken. Kanske är det så att vissa är mer grundpositiva än andra, precis som en del är mer grundsnabba eller grundmusikaliska. Men jag vet att det finns åtminstone en del av min glädje som beror på mina egna val, och på idog träning. För mig är det en tanke som inger hopp: vi är inte dömda till negativism och bitterhet, det finns en zon där vi har möjlighet att själva välja.
Alltså har jag övat flitigt. Jag vill hellre vara glad än bitter, och därför har jag gått in för att lära mig allt som finns att veta om hur man kan nå dit. Jag har läst, provat och praktiserat. Det har jag inte gjort för att offra mig eller för att framstå som någon bättre människa, utan bara helt enkelt därför att det ju är så mycket roligare att vara glad än bitter. Och om det finns någon enda situation där man kan välja det själv, då vill jag ju gripa chansen.
Det är som min kolonilott. Om jag inte gör någonting själv, då fylls den snabbt av kvickrot och kirskål. Det är det som växer om man inte aktivt odlar något annat. Men eftersom jag hellre vill att där ska växa något annat så odlar jag. Jag odlar glädje och tacksamhet. Jag håller utkik efter sånt som är bra, vackert, gott, roligt, vettigt, vänligt. Sånt sår jag, vattnar med uppmärksamhet. Och skördar: vackra ögonblick, kloka ord, roliga vardagsepisoder, ljuvliga berättelser om människor som gör bra saker.
När man väl börjat så är det svårt att sluta. Det är så mycket roligare. Och så är det smittsamt: om jag själv är fylld av god energi så är chansen mångdubbelt större att jag också möts av god energi från mina medmänniskor. Särskilt på en demensavdelning, som befolkas av människor som förlorat sitt skydd mot andra människors sinnesstämningar.
Vi i GA (Shirin och jag) har hittat några strategier för att komma tillrätta med vår egen konsumtion av negativ energi:
Ibland (ganska ofta) är det att helt enkelt gå därifrån. Inte delta i skitsnack. Inte delta i prat över huvudet på de boende. Inte använda tid på att ondgöra sig över att verkligheten är som den är.
Ibland kan det vara att t.ex. ta med en boende bort från en situation.
Ibland kan det vara att säga ifrån på något sätt. Antingen till den det gäller (även om den människan inte bryr sig), eller till någon man tror kan göra skillnad. Ibland kan det handla om att dokumentera goda lösningar i SOL-pärmen. Sådant brukar inte leda till några förändringar, men det gör ändå att vi orkar leva med oss själva. Att inte göra något när man borde ha gjort något kan vara mycket plågsamt.
Och när man gjort det man kan, då är det
SLÄPPELI – SLÄPP.
Och därefter försöka acceptera resten som det är. Leka en lek: en poäng för varje sak man kan hitta som man kan tycka om hos Dolores. Göra det till sin hemliga hobby att göra livet så gott som möjligt också för henne. Hon kan behöva det. Det verkar inte så kul att vara hon.
Och så kan man ägna sig åt bra saker istället för dåliga. Bästa möjliga måltid, hur skulle den se ut?