Till middagen, kl 17, är vi bara två personal som jobbar. Idag är det Shirin och jag.
Jag har funderat mycket på det här med matsituationen, och jag har en Plan som jag skulle vilja prova. Sådant tycker Shirin är spännande och roligt, hon lyssnar uppmärksamt när jag beskriver hur jag har tänkt mig.
Bland annat har jag funderat på bordsplaceringen: Man kan säga att det finns tre kategorier av folk här, vad gäller hjälpbehov vid maten: de som klarar sig i stort sett själva, de som behöver mycket praktisk hjälp och så de som behöver social hjälp, t.ex. för att det har ett ropbeteende av ett eller annat slag.
Hittills verkar man ha tänkt så att man ska placera besvärliga personer för sig (särskilt Ingegerd), obesvärliga för sig och sådana som behöver matas med personalen.
Men tänk om man kunde tänka på ett helt annat sätt: Personalen måste förstås sitta bredvid dem som behöver matas. Men kanske vi kunde sitta mittemot de besvärliga, så att de inte längre var besvärliga utan istället en samtalspartner och möjliggörare av intressanta bordssamtal? Och tänk om de tysta personer, som visserligen kan äta själva men som alltför ofta får i sig alldeles för lite, skulle trivas bättre om de istället fick vara del av ett intressant bordssamtal?
Spontant skulle jag önska att vi alla åt tillsammans. Men vi får inte plats runt samma bord, vid Ingegerds bord får det inte plats mer än fyra och vid bordet i mitten max tio. Men vi kan ändå få plats i samma rum.
Sen tänker jag att den ena av oss skulle sitta kvar vid bordet hela måltiden, vara exempel, föra bordssamtal och skapa matro, det räcker om en av oss serverar.
Den av oss som sitter placerar vi vid det större bordet, tillsammans med alla dem som brukar resa sig för att gå ifrån mitt i maten. Där placerar vi också den matning som tar längst tid (Maja), och på andra sidan Margit, som både hör och ser dåligt och som lätt blir orolig om hon får för sig att hon är ensam. Hon kan också ha glädje av lite påputtning med maten.
Vid det andra bordet sitter den av oss som serverar. Hon kan mata Connie, som äter ganska snabbt, och så kan hon ha Johanna på andra sidan, som också ser dåligt och blir lugn och nöjd om hon får lite hjälp ibland att hitta skeden. Vid det bordet har vi också Ingegerd, som knappast kommer att ropa så länge serverandet pågår, hon har förmågan att uppfatta sådant, och hon hör bra så det går att kommunicera med henne trots att man serverar.
Såhär blir det då:
Shirin är med på det, tycker det ska bli kul att prova. Vi kommer överens om att jag ska servera, hon ska sitta.
Å, det är så Roligt att jobba så! Att få engagera sig i att utveckla arbetet. Fundera över hur saker kan göras bättre. Prova sig fram, utvärdera. Allting blir så mycket enklare och roligare så!
Vi börjar redan nu, genom att kolla på menyn vad det ska blir för mat, så att vi vet vad vi ska fresta med. Kåldolmar, är det idag.
Strax efter fyra är det dags för de första förberedelserna: Vi hjälper Maja på toaletten så att hon ska kunna äta ostörd sedan. Ta upp Connie och Johanna, som vilat middag. Lugn bakgrundsmusik.
Vid halv fem sätter vi igång på allvar: Shirin dukar medan jag börjar samla alla:
– Knack knack, Hej, Kristin, jag kom bara för att tala om att nu är det strax mat, kåldolmar ska det bli idag, Shirin håller på att duka och göra fint. Jag tänkte höra om du kanske ville komma och hjälpa till med servetterna?
– Knack knack, God kväll, Fru Marianne, jag kom bara för att tala om att nu serveras det strax middag ute i matsalen. Ni brukar ju vilja ha lite tid på er att göra er i ordning, så det är dags att börja med det nu. Gott, då ses vi strax i matsalen!
Till sist de oroliga själarna, de som inte sitter kvar på egen hand, eller som ställer till oreda om man lämnar dem ensamma:
– Knack knack, Hej, Ingegerd! Har du det bra? Ja, jag ser det! Vet du, nu är det strax middag, jag tänkte att om du kanske ville gå på toaletten och så, det är dags att börja med det nu.
– Knack knack, Hej, Nandór, nu blir det strax middag! Jag tänkte höra om man kunde få den äran att göra min herre sällskap till bords?
– Nu, Margit, nu börjar det vara dags att komma till bords. Kåldolmar blir det idag. Och så vet jag ju att du tycker extra mycket om tranbärsjuice, så jag har bett Shirin att ställa fram det till dig!
– Hej, Maja, så roligt, här är du! Nu är det mat, kom så går vi! Där gingo tre jäntor på vägen…
Medan jag lugnt och utan brådska samlar de boende, drar ut stolar, med chevalereska gester bjuder dem att sitta ner, finns Shirin där i matsalen: Hon har dukat till var och en, tranbärsjuice till Margit, två skedar till Maja, knäckebrödet Husman till Lilly. Nu bjuder hon runt dricka och smörgås, gör stor affär av att var och en får den dricka de brukar vilja ha, skickar runt smörknivar och brödfat, hjälper omärkligt dem som behöver hjälp. Det är så roligt! Egentligen är det en härlig lek, de här turerna kring ett matbord.
– Får det lov att vara lite bröd, Margit? Här finns både hårt och mjukt. Fru Marianne, tror ni ni kan skicka mig smöret när ni är klar? Och du, Nándor, du brukar dricka lättöl. Det här är någon ny sort, det är visst något julöl, få se då om det smakar annorlunda än det brukar…
När alla kommit på plats i matsalen hämtar jag matvagnen, lägger upp i karotter, fixar serveringsvagnen. Shirin har slagit sig ner mellan Maja och Margit, hon klappar om Margit medan Kristin med värme berättar om det lilla huset i Rusksele.
Så påbörjar jag serveringen, drar fram serveringsvagnen till det större bordet. Vi börjar med Maja och Margit, som behöver längst tid på sig. Shirin och jag samarbetar om att göra mesta möjliga av detta, så att alla med förväntan ser fram emot sin tur. Sedan fotsätter jag runt bordet, en i taget, serverar var och en som de hedersgäster de är. De som kan tar själva, när det behövs hjälper jag till lite diskret.
Det är så gott att gå omkring med serveringsfaten såhär, utbyta vänligheter och praktikaliteter, höra Shirin, Kristin, Lilly och Alma godlynt samtala om kåldolmar: Smakade det bra? Vad är det i kåldolmar egentligen? Är det någon som gjort kåldolmar själv? Ni plockade väl lingon själva ni, Alma, där i Brotorp?
Maja tuggar fundersamt på sin servett. Shirin håller vänligt fram en smörgås, när Maja öppnar handen för att ta smörgåsen tar Shirin utan kommentarer servetten och lägger den åt sidan. Maja tuggar vidare på smörgåsen som om inget hade hänt, och utbrister:
– Men å, vilka goda tofflor!
– Ja, visst är de, det är såna här rågkakor, svarar Shirin, de är jättegoda.
– Jättegoda, mumsar Maja, och när hon tuggat ur passar Shirin på att stoppa in en munfull kåldolme.
När alla fått mat på tallriken ställer jag karotterna på det större bordet så att man kan ta lite till om man vill, och så slår jag mig ned vid det lilla bordet, mellan Connie och Johanna. Mitt emot mig sitter Ingegerd, vi är strax inbegripna i ett samtal om hur hon brukade steka kåldolmar ibland, på den tiden det begav sig. Connie äter med god aptit.
– Hjälp, säger Johanna.
– Här, Johanna, här är skeden. Smakar det bra? Säger du det, Ingegerd, du hade det nästan som ett slags specialitet?
– Ja, barnen tyckte faktiskt det var riktigt gott.
Det funkar ju! Istället för att fara runt och parera kaos har vi fyllt rummet med ”leka restaurang”. Det här är ju jätteroligt!
Nu blir det plötsligt utrymme för de mest fantastiska bordssamtal. Alla kan ju inte själva delta, men alla njuter av att det försiggår ett bordssamtal istället för kaos. Och det är inte vilka bordssamtal som helst. Bordssamtal på en demensavdelning, det är ett äventyr! Man vet aldrig vad de ska komma att handla om. När vi uttömt ämnet kåldolmar (eller vad som nu står på menyn den dagen) kan samtalet glida iväg åt vilket håll som helst: skolgårdsverser, införandet av högertrafik, Ernst Rolf, ett barndomshem i Ungern, eller i Rusksele. När man läst de boendes livsberättelser och vet lite vilka trådar det finns att dra i, då kan man få höra de mest fantastiska historier.
Margit är på väg att resa sig, Shirin lägger mjukt armen om henne och viskar att det snart blir efterrätt.
– Vad säger du, Margit, ska vi inte be Nándor berätta om hur det gick till när han kom till Sverige?
– Jasså?
– Ja, du vet, Nándor, han kommer från Ungern. Nándor, vill inte du berätta den där fantastiska historien om hur du kom till Sverige? Det vill Nándor gärna. Och så får vi höra det rafflande actiondramat om hans flykt längs små grusvägar, över höga stängsel och genom öde skogar.
Det finns så många olika erfarenheter här, så många olika livsöden. Hur ofta har man chansen att få sitta ner såhär tillsammans med människor från så många olika bakgrunder? Alma, född och uppväxt på en stor bondgård i Småland, med tretton syskon, tjugo höns och åtta kor som skulle mjölkas varje morgon och kväll. Fru Marianne, societetsflickan som varit slottsfru på Frensta och svensk mästarinna i dressyrritt. Lilly, hemmafru och vardagshjälte, radhus och husvagnssemestrar, och så eget körkort vid femtio. Johanna, tidigare framstående forskare i molekylärbiologi, med flera prestigefyllda utmärkelser i bagaget. Kristin, stolt torparjänta från Rusksele, som kom till Stockholm och skapade sig ett liv som hemsamarit.
Att få sitta till bords med dessa människor, att tillsammans lyssna fram deras berättelser medan man njuter av god mat och dryck – vilket privilegium att få kalla detta sitt jobb!
Till middagen är det egentligen ingen efterrätt, men vi har ett paket äppelkräm i kylen, och så har Shirin vispat grädde. Så när ingen vill ha mer av förrätten dukar jag ut tallrikar och karotter, och så blir det efterrätt: äppelkräm med kanel, vispgrädde och lite knapriga bitar av digestivekex.
När vi kommit så långt att alla fått efterrätt och jag slagit mig ner igen för att mata Connie, då frågar jag Ingegerd om inte hon skulle vilja läsa en dikt för oss. Det vill hon gärna! Och så får vi höra Karin Boyes ”Javisst gör det ont när knoppar brister”.
Efteråt, när vi är klara med disken, allting är i ordning och alla kommit i säng, sänker sig friden. Och Shirin och jag sätter oss för att utvärdera. Vilken kväll! Det var faktiskt som en total förvandling av hela situationen. Som om det var helt andra människor som satt till bords. Klockan har hunnit bli halv nio, jag skulle ha slutat för en halvtimme sedan, men det gör inget – vilken kväll vi fick!
Vi kommer överens om att nästa gång ska vi värma tallrikarna också. Den som dukar kan börja med att ställa in dem i ugnen, så hålls maten varm längre.
Och så kunde vi kanske byta till nattkläder på några av de boende redan före maten (Alma? Maja? Connie?), så får vi mera tid att sitta till bords i lugn och ro sedan.
Här dyker aftonbladsjournalisten upp i mitt huvud igen: ”Läggning klockan fyra!”. Men så är det ju inte. Faktiskt är det istället precis tvärtom: De ska ju inte i säng klockan fyra. Genom att byta på några redan klockan fyra skapar vi utrymme för en riktigt rejäl middag klockan fem, där vi kan sitta tillsammans och ha ett par timmars kvalitetstid. Därefter kan vi alla, mätta både till kropp och själ, dra oss tillbaka till lite efterlängtad avskildhet.
Alternativet är att skynda på med maten för att sedan hinna bli klara med alla läggningar, tandborstningar, mediciner, disk och nattmackor innan vi går hem klockan åtta respektive nio.
Om man bara klipper ut biten ”Läggning klockan fyra!”, då har man sin Offer-historia. Tänk om man istället satte rubriken ”Festmiddag mitt i veckan!”