En av mina arbetskamrater är en barsk finska, med mycket bestämda åsikter om vad som går och inte går för sig.
– Vem är det igen som inte har tömt diskmaskinen! kan hon utbrista. Titta nu, nu har någon igen kokat äggen alldeles stenhårda.
Andemeningen verkar vara att du och jag, vi skulle aldrig göra något sådant, eller hur. Att man är vän om man gör rätt, annars blir man ”one of the bad guys”.
Länge var jag ganska rädd för henne. Om diskmaskinen är o-tömd så är jag ju bevisligen en av dem som inte har tömt den. Och de hårda äggen, de var faktiskt mitt fel, det var jag som satte på dem, och sedan ramlade Kristin så jag missade att sätta på äggklockan när det började koka.
Jag vill ju inte att Orvokki ska vara arg på mig, så i början sade jag ingenting. Blev bara tyst, och föraktade mig själv för min flathet. Det var mycket obehagligt, att liksom under falsk flagg passera som ”one of the good guys” när jag ju faktiskt inte alls var det. Det måste ju vara bara en tidsfråga innan jag skulle bli avslöjad som den skurk jag var.
Samtidigt gillar jag Orvokki. Jättemycket. Hon fuskar aldrig. Ska det tvättas bajs så tvättar hon tills det är rent. Med bestämda men mjuka respektfulla händer. Hon tar sig tid med uppgiften. Sölar inte, men slarvar inte heller. Ska det serveras kvällsmål så är det kvällsmål, då breder hon ordentliga smörgåsar, kokar ordentligt kaffe, dukar ordentligt och så sitter vi ordentligt till bords och äter. Först därefter, inte förr, vidtar kvällsbestyren.
Och jag gillar Orvokki för hennes rättframhet, hennes oräddhet. Hon drar sig inte för att säga ifrån när hon tycker det behövs. Sådant uppskattar jag. Då vet man var man har varandra.
Småningom lärde jag mig sätt att förhålla mig tillsammans med Orvokki som gjorde att jag slapp det självförakt jag kämpat så med i början: Sådana där diskmaskinsgrejer lät jag bara passera. Tog det som att hon liksom mest tänkte högt. Man behöver inte svara på allt som människor tänker.
I de fall hon redan var i färd med att själv tömma diskmaskinen lät jag henne göra det och tog istället itu med t.ex. smörgåsarna till kvällsfikat. Om hon höll på med något annat så gjorde jag lugnt klart det jag höll på med och tömde därefter diskmaskinen. Utan skuldkänslor.
Och när det faktiskt handlade om just mig, och inte om mina arbetskamrater, sa jag som det var: Det är jag som satte på de där äggen, och sedan ramlade Kristin. Hmh, sade Orvokki då. Inget mer. Ändå kände jag att det var OK. Att hon lyssnat, tagit till sig det jag sa.
Orvokki tycker om att sjunga. Hon nynnar ofta för sig själv, och kommer ofta på någon känd melodi apropå saker som någon säger. Det var så det började, det här med våra kvällsunderhållningsstunder.
Det var en kväll när hon och jag jobbade. Vi hade samlat alla sådär ordentligt till kvällsfikat, och var nästan klara. Margit var orolig och frågade efter Erik, Kristin skulle hem till mor, och Orvokki började sjunga: Har du kvar din barnatro ifrån hemmets lugna bo… Jag hakade på, Margit tystnade, tittade på oss, och när vi kom till refrängen var hon med: barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro…
Jag reste mig och gick och hämtade gitarren och ackordpärmen, och så tog vi hela sången från början. Alla sjöng med, och ett stort lugn sänkte sig över avdelningen.
När vi kommit till slutet kändes det som väldigt läge att sjunga lite till. Jag tittade frågande på Orvokki, egentligen var det ju nu vi skulle börja med kvällsbestyren.
– Vad tror du, kan vi sjunga ett par sånger till? Om vi inte är klara med kvällsbestyren till klockan åtta så lovar jag att stanna kvar tills det är klart?
– Jo, det hinner vi. Vad har du för sånger där då?
Så jag bläddrade i pärmen, och vi fortsatte att sjunga. Plocka vill jag skogsviol. Gamle Svarten. Pappa kom hem. I ögonvrån såg jag hur Margit liksom levde upp, det var som ett ljus över henne när hon sjöng: Kom innan sommarn är slut, lilla pappa…
Till och med Alma, som nästan aldrig säger något, som mest sitter i sin stol och slumrar, vaknade till och sjöng med.
När sången är slut säger Margit:
– Tänk att den här sången, den sjöng jag tillsammans med min syster, vi brukade ofta få uppträda tillsammans när det var fest av något slag.
Och Marianne:
– Evert Taube, han bodde granne med oss på landet. Ibland på somrarna var det bryggdans, då brukade han komma förbi, jag minns en gång när han sjöng den där… Hon börjar nynna en melodi.
– Ja! Calle Schewen!
Och så är vi igång igen, allihopa. I Roslagens famn på den blommande ö… Det är som en famn av värme och glädje som öppnar sig och omsluter oss, när vi tillsammans ger oss hän åt musiken. Vi är inte längre några ensamma stackare dumpade på ett grått kommunalt äldreboende i besparingstider, vi är en del av något mycket större, av detta att vara människa, av all den skönhet och livsglädje som vi själva och andra har bidragit med till vår gemensamma sångskatt. Orvokki reser sig, lägger handen på Kristins axel: kom Kristin, ska vi dansa?
Och så dansar de, med stort allvar och stor glädje, medan vi andra är Orkester. Hela avdelningen gungar, det är leende ansikten, någon dirigerar i luften, någon gungar från sida till sida.
När vi är klara utbrister Margit:
– Tänk, så bra som vi har det här är det nog ingen annan som har!
Klockan halv åtta, en halvtimme senare än vanligt, bryter vi upp, trötta och lyckliga. Var och en går in till sig, får hjälp med tandborstning, toalett och nattdräkt, lägger sig med ett leende. Ingen oro, ingen ilska, inget motstånd.
När alla kommit i säng hjälps Orvokki och jag åt att plocka undan, och klockan kvart över åtta är allting klart. Vilken kväll!