Emelie och jag går in till Alma. Jag är ganska nervös – jag har ju jobbat i hemtjänsten och som personlig assistent tidigare, men aldrig hos någon som måste byta blöja liggande i sängen.
– Knack knack, god morgon, Alma!
– God morgon. Här ligger jag och slarvar!
– Här ligger du! Har du sovit gott?
– Jodå, man ska väl inte klaga.
– Vi tänkte hjälpa dig på med kläderna. Idag har jag med mig en ny flicka, Mia, hon ska börja jobba här hos oss. Jag går fram och hälsar och tar i hand.
– Mia Jansson. Och du heter Alma, var det så?
– Jajamensan. Alma Nilsson från Brotorp i egen hög person.
– Trevligt.
Medan jag hälsar har Emelie dragit på sig ett plastförkläde och plasthandskar. Jag ser mig omkring och får syn på paketen på en hylla i hallen.
– Ska jag också…
– Ja, du kan ta där, säger Emelie medan hon börjar plocka i ordning: hon lägger fram rena kläder på en stol bredvid sängen, lägger strumpor och tofflor på fotändan av sängen, fuktar en hög tvättlappar som hon lägger fram vid sängen tillsammans med en handduk, tvättkräm, fuktighetskräm och deodorant, ställer sopkorgen vid sängens fotända, ställer rullstolen på plats en bit ifrån sängen. Över ryggstödet till rullstolen ligger ett svart skynke, lyftskynket. Det lägger hon i ordning, så att de två illgröna öglorna ligger uppåt.
Hon arbetar snabbt och vant. Vad mycket tyst kunskap hon har! Det är uppenbart att hon har total koll på allting som snart ska hända, hon går igenom det i huvudet och ser till att varje moment är väl förberett.
Min tanke går till byggarbetsplatsen utanför mitt fönster hemma. Där höll de på i ett år med grundarbetena: grävde och schaktade, slog ner pålar och armeringsjärn, göt grundmurar, lade ut en elledning här, ett avloppsrör där, innan de alls började med själva huset.
Jag stod ofta och fascinerades över hur mycket av arbetet som bestod av förberedelse. Det är inte så att man bara smockar upp ett hus. Först bygger man huset i någons fantasi. Inte bara sådär som en dröm, utan in i minsta detalj. I sin fantasi har någon redan gjort klart alltsammans, så att man vet exakt var det ska vara en elledning eller en förstärkning av grunden sedan när grävmaskinerna kommer. Det här imponerade djupt på mig – den mänskliga andens kraft. Vår möjlighet att skapa från ingenting, att föreställa oss saker som ännu inte finns, för att sedan steg för steg göra verklighet av det vi till en början bara föreställde oss.
När själva huset väl kom tog det inte mer än en vecka från att de första byggelementen anlände till att taket var på plats. Ett år – och en vecka. Så mycket av skapandet är det som hänger på tänket, och förberedelserna.
Så nu följer jag imponerad Emelies förberedelser. Tänker att det nog kommer att ta tid innan jag blir lika skicklig som hon.
När allt ligger på sina rätta platser drar hon ner sänggrinden (de kallas så, de här uppfällbara sängkanterna. Man drar upp dem till natten så att den boende inte ska ramla ur sängen, och så lossar man spärren och fäller ner dem när de inte behövs). Hon trycker på en knapp som sakta höjer sängens huvudända så att Alma kommer upp i sittande ställning.
Jag försöker kolla in vad hon gör, samtidigt som jag kämpar med plastförklädet, skyndar mig allt vad jag kan så att hon inte ska behöva vänta. Men förklädet är av mycket tunn plast, det är inte helt enkelt att komma på hur det är vikt. Till slut har jag i alla fall klurat ut det, fått på mig förkläde och handskar och står redo att hjälpa Emelie.
Emelie tvättar Almas ansikte och hals, torkar med handduken. Jag kollar uppmärksamt vad hon gör och koncentrerar mig på att följa henne.
– Då kan vi ta av nattlinnet, säger hon till mig. Alma, kan du luta dig fram. Sådär, och så upp med armarna.
Tillsammans får vi av Alma nattlinnet, Emelie tvättar med en tvättlapp under armarna, torkar, har på deodorant, håller upp BHn, Alma sticker i händerna och lutar sig fram.
– Du kan knäppa BHn, säger Emelie till mig. Jag försöker, men det är svårt att knäppa en BH med jättestora plasthandskar på händerna. Där jag jobbade förut hade vi ett slags tajta kirurghandskar, men här är det jättelika (billigare) Kalle Anka-handskar av tunn, oelastisk plast. Jag fumlar och kämpar, handsken fastnar i en hyska och går sönder, jag svettas i det lufttäta plastförklädet, Emelie väntar tålmodigt. Till slut drar jag av mig handskarna och knäpper BHn. Vi hjälps åt med blusen, det är många små knappar som ska knäppas.
Sedan sänker Emelie huvudändan igen, det är dags för den nedre delen av Alma. Jag hämtar ett par nya handskar ur paketet och drar på mig.
– Här, säger Emelie och räcker mig en tjock nylonstrumpa. Det är en stödstrumpa, speciellt konstruerad för att sitta riktigt tajt runt vader och vrister, så att inte vätska ska samlas i benen. De är mycket bra, men de är inte helt enkla att få på. Jag drar och lirkar, fumlar och glider, det är omöjligt att få något grepp med de här plasthandskarna. Jag drar av mig dem igen och fortsätter med strumpan. Den sitter som berget, på halvstång, med hälen hängande strax framför tårna. Jag drar av strumpan också. Skäms, rodnar, svettas, känner mig hopplöst dum och klumpig. Provar med att korva ihop den över fingrarna, sådär som man gör med vanliga nylonstrumpbyxor. Det funkar inte heller, då går det inte att få den över foten ens. Emelie väntar tålmodigt.
– Hur gjorde du? frågar jag till slut.
– Ja, det är inte lätt, det krävs lite övning, svarar hon, tar strumpan och lirkar på den. Vi drar på plats ett par mjuka långkalsonger och en kjol, drar upp dem halvvägs, och så är det dags för blöjan. Emelie viker upp den, det är två långa band som sitter fast i bakkanterna och ska fästas på framsidan med kardborre.
– Om du vänder henne mot dig.
Jag gör som Emelie säger, jag följer uppmärksamt vad hon gör, försöker lägga på minnet alla momenten: tvättkräm, tvättlapp, torka, fuktighetskräm, lägga blöjan på plats med överkanten lite nedanför midjan, putta in det nedre bandet så långt under Alma som möjligt, lägga det övre bandet över höften, hålla blöjan på plats, dra upp byxor och kjol så långt det går. Samtidigt försöker jag se vad jag kan göra för att underlätta för Emelie: lyfta Almas ben så hon kan komma åt att tvätta, hålla fram handduken, ta emot bandet, hålla blöjan, dra i kläderna. När Emelie är klar vänder vi Alma på rygg, och sedan mot Emelie. Jag gör likadant som Emelie gjort: hitta bandet, lägga det över Almas höft, hålla blöjan på plats, dra upp byxor och kjol.
Till slut lägger vi Alma på rygg och rättar till det hela så att det sitter rakt.
Jag lägger märke till hur jag blivit så upptagen av alla handgrepp att jag egentligen har glömt bort själva Alma. Almas kropp har förvandlats till ”benet”, ”höften”, ”vända åt vänster”, jag har varit helt fokuserad på blöjband och stödstrumpor. Uppenbarligen är detta något som också Alma känner av, hon säger ingenting under hela proceduren.
Nu är det lyftskynke. Vi vänder Alma mot mig igen, och Emelie lägger lyftskynket på plats längs Almas rygg. Där är en söm i mitten, den ska ligga mitt bak, de gröna öglorna uppåt. Den synliga halvan av skynket ska ligga om Almas kropp och den andra halvan gäller det att knö in under henne så gott det går. Sedan vänder vi henne på rygg igen, och jag kan dra fram resten av skynket. Nertill är det två flärpar som ska vara i kors mellan benen.
I taket ovanför sängen sitter liften, en apparat på en skena, som kan dras fram och tillbaka. Från den hänger det ner en rejäl rem med en galge i metall med två krokar. Det hela manövreras med en knappsats som sitter vid sängens huvudända. Emelie styr med vana händer fram galgen över Alma och sänker den till lagom höjd. Lyftskynket har en ögla i varje hörn som ska krokas fast i galgen. För benen finns tre lägen, öglorna där är sydda så att de kan krokas fast på tre olika sätt. Jag kollar hur Emelie gör, hon krokar fast den yttersta öglan, jag gör likadant.
Dags för flytt till stolen. Emelie ställer stolen i läge, och så hissar hon upp Alma. Vi hjälps åt att flytta Alma i luften så att hon kommer över stolen, och så lutar Emelie stolen lite bakåt medan hon sänker ner Alma.
– Kan du se till så fötterna hamnar rätt. Jag förstår inte exakt vad hon menar, men jag håller i fötterna medan Alma sakta sjunker ner i stolen. När hon kommit ner visar det sig att hon kommit för långt ifrån ryggstödet.
– Nu får vi göra om, säger Emelie, och höjer henne igen. Kan du trycka ordentligt på knäna så att hon kommer rätt. Jaha, det var så hon menade. Nästa gång blir det rätt.
Sedan går Emelie med Alma ut i badrummet.
– Behöver vi vara två där? undrar jag.
– Nej, du kan bädda.
Medan Emelie hjälper Alma med tandborstning och kamning gör jag i ordning rummet: bäddar, puffar upp och slätar till, plockar undan, vädrar lite. Vi är klara samtidigt, och så är det dags för frukost.
– Glöm inte soppåsen, säger Emelie.
Jösses. Vad hon är skicklig! Inte bara är hon skicklig i hantverket, hon lyckas också sprida en lugn och vänlig stämning omkring sig.
Och jag har ju bara klumpat mig. Med förkläde, plasthandskar, stödstrumpor. Hur länge ska det ta innan jag blir skicklig i det här? Så mycket att hålla reda på! Men vilket fantastiskt arbete. Att få ägna sig både åt det sociala och det praktiska såhär. Å, vad jag är glad för det här jobbet!
När det blir en ledig stund senare på dagen smyger jag in i Almas rum, lånar med mig en stödstrumpa och smiter in på toaletten. Drar av mig på höger fot, och så provar jag. Strumpan är specialgjord så att den är allra smalast vid vristen, och ganska bred upptill vid vaden. Att bara dra på den är svårt, den fastnar halvvägs och sedan är det svårt att få något grepp någonstans för att dra vidare. Att göra som med vanliga nylonstrumpor är möjligt, om man drar isär allt vad man orkar innan man trär strumpan över foten. Men det är tungt och tajt, man riskerar att göra blåmärken med knogarna när man ska dra byltet över fotknölarna.
Jag provar med att vända strumpan avig, men det är också svårt, den är så tajt att det är svårt att få något grepp om den då. Efter ett tag kommer jag på det: om man viker ner halva strumpan, då blir den hälften kortare, och då får man längst upp en kant som består av det bredaste stället på strumpan, där går det ganska bra att få ett ordentligt grepp. Att dra upp hela strumpan fungerade inte, den fastnade halvvägs, men att dra upp halva strumpan går bra! Och när man kommit så långt, med resten av strumpan liggande slätt och prydligt, då är det lätt att dra upp den andra halvan.
Det visar sig att det bästa är en kombinationsplan: Korva upp strumpan som en vanlig nylonstrumpa, tänja ut maximalt, ta ut fingrarna och släta ut, vika ner halva strumpan, dra på den, dra upp resten.
När jag kommer hem på kvällen försöker jag tänka igenom alla momenten och skriva ner en checklista till mig själv. Det blir en hel A4. Vad de kan, de här kollegerna!
Det tar förstås ett bra tag och alltför många misstag innan alla de där arbetsmomenten sitter som de ska. Dessutom konstaterar jag snabbt att alla jobbar lite olika. Shirin byter nattlinnet i badrummet i samband med tandborstningen. Niklas hoppar över fuktighetskrämen, BHn och långkalsongerna. Samyan tar blöja, kläder och lyftskynke på samma vändning. Dolores krokar lyftskynket i den innersta öglan. Allt detta memorerar jag efter bästa förmåga, för att kunna samarbeta så bra som möjligt.
Alla kollegerna är ju snabbare och mer erfarna än jag (utom på en sak: att dra på stödstrumpor. Till min förvåning är det trots det ingen som blir nyfiken på hur jag gör.)
Alla kollegerna utom Dolores gör gärna själva större delen av de praktiska momenten, jag assisterar och möjliggör, lyfter ben och räcker fram. Så fort jag blivit lite mer varm i kläderna och uppmärksamheten räcker till mer än det akut praktiska börjar jag också småprata med Alma. Berättar vad vi ska göra, lämnar utrymme för henne att komma med önskemål, sprider uppfattningen att detta tack vare min skickliga kollega går som en dans.
På det här sättet förvandlas det hela från ett strikt arbetsmoment till en trevlig social begivenhet. Jag passar på att fråga Alma om Brotorp, om gården där hon växte upp, om hennes arbete som busschaufför, om tavlan ovanför sängen. Jätteroligt är det, när man får gå in till Alma!
Men nu går jag händelserna i förväg. Nu är det min andra dag här, klockan är kvart i nio och Emelie, Alma och jag kommer ut i matsalen. Emelie placerar Alma vid bordet i det inre rummet, visar mig frukostlistan i köket, serverar Alma frukost.
– Syster, syster! Jag har sån vansinnig ångest!, ropar Ingegerd.
– Det är ingen idé att du svarar henne, säger Emelie, det hjälper inte.
– Det hjälpte ju nyss.
– Nej, du ser ju, hon börjar bara ropa igen.
– Men det är ju länge sedan, det var ju innan vi gick in till Alma.
– Ja men det hjälper inte, hon sätter bara igång igen. Man orkar inte med henne.
– Haha, tålamod är en av mina starkaste sidor, skrattar jag, går fram till Ingegerd, sätter mig bredvid henne och tar hennes hand.
– Hej, Ingegerd, hur är det med dig?
– Nejmen är det du som kommer, så snällt av dig! Du förstår, jag har sån vansinnig ångest.
– Ja, du har det, det måste vara jättejobbigt.
– Ja, det är jättejobbigt. Du skulle inte kunna ge mig en tablett?
– Tyvärr inte, det är ju de här fasta medicintiderna, säger jag och drar fram rollatorn. Vi tittar tillsammans. 8, 12, 16…
– Hur mycket är klockan nu då?
– Nu är klockan… snart nio.
– Då är det ju… nästan tre timmar kvar! Så länge kan jag inte vänta! Jag måste ha en tablett nu!
– Du får verkligen kämpa med den här ångesten.
– Ja, det är fruktansvärt.
– Du kanske skulle röra på dig lite, det brukar ofta hjälpa när man känner sig orolig.
– Säger du det. Jag kanske ska gå en sväng här i korridoren.
– Ja, gör det, det låter som en bra idé.