På torsdag ska den nya damen komma. Sonja. Sonen, Kent, har varit här flera kvällar i förväg och gjort i ordning rummet. En soffa, två mindre fåtöljer och ett soffbord. Några tavlor, en golvlampa, en vit favoritpläd. Kläderna ligger på plats i skåpet, sängen är bäddad. Idag kommer han med det sista: hennes favoritfåtölj. En stor röd läsfåtölj i mjuk plysch. Den ser sådär skönt sliten ut, man kan förstå att här har vi att göra med en riktig favorit.
Kent är enda barnet. Han är snickare, kommer direkt från jobbet i sina blå snickarbyxor. Han verkar alldeles slutkörd, stackarn, han har nog inte haft det lätt med detta.
– Du vet, morsan fattar ju inte att hon ska flytta, va, säger han medan vi bär in fåtöljen från bilen. Jag har sagt det till henne massor av gånger att det är på torsdag, och varje gång blir hon lika förbannad. Och en timme senare har hon glömt.
– Ja. Det är ofta sådär. Man får nog släppa det, bara. Du har gjort vad du har kunnat.
Så kommer torsdagen.
Det känns så konstigt, att allt det som till alldeles nyligen var Ingegerds – Ingegerds klädskåp, Ingegerds säng, Ingegerds toalett, Ingegerds magiska medicinskåp, att allt det nu ska bli något helt annat. Fyllas med en helt annan människas energi. Medicinskåpet ska få en ny innebörd, kläderna en ny stil, och den här sängkanten jag suttit på varenda kväll jag jobbat, där ska jag inte sitta längre.
Jag tar mig tid en stund på förmiddagen att bara gå in och sätta mig i rummet och stänga dörren, be en bön, tänka en stund med kärlek på Ingegerd och sedan öppna mitt hjärta för att välkomna det nya. Välkommen hit, Sonja. Välkommen till Sagolandet, och välkommen in i mitt hjärta. Jag vill gå med dig.
Efter mina samtal med Kent är jag lite förberedd på vad som väntar, när jag den här torsdagseftermiddagen går genom korridoren för att öppna dörren för den människa som jag nu ska få vara kontaktperson åt.
– NEJ!!! fräser Sonja redan i dörröppningen. Vad fan gör du, jag ska inte hit, jag ska hem!
– Men morsan, det är här du ska bo nu.
– Jag ska inte bo här, snacka inte skit!
– God dag, säger jag och räcker fram handen. Jag heter Mia.
– Det bryr väl inte jag mig om, fräser Sonja, jag ska hem.
– Du ska hem?
– Ja, det har jag sagt till Kent, och så kör han mig hit! Vad fan ska det vara bra för!
– Du var inte alls beredd på att ni skulle hit?
– Nej, just det! Det var inte hit vi skulle!
– Nej, ni skulle ju hem. Men när ni nu ändå är här, vad tror du om en hastig kopp kaffe på vägen? Kent har ju jobbat hela dagen, han ser ut att kunna behöva lite kaffe.
– Nå, det skulle vara en snabb kopp då i så fall!
– Ja, det finns färdigt kaffe. Kom in och sätt er en stund!
Jag visar dem till matsalen och går för att fixa med kaffet. Kent tar av sig jackan, Sonja insisterar på att behålla sin på, de ska ju strax iväg. Han svettas, jag ser hur svårt det här är för honom.
– Nu ska vi se, här kommer jag med kaffet, säger jag och ställer en bricka på bordet. Jag gör absolut mesta möjliga av fixandet med det: vill du ha mjölk eller socker i kaffet, och här är några bullar också, Shirin har bakat idag, och så hittade jag några pepparkakor i en burk…
Sedan slår jag mig ner. Sonja mumsar med god aptit på bullarna.
– Goda bullar! säger hon belåtet.
– Ja, visst blev de lyckade! Det är Shirin som har bakat, hon är jättebra på det. Brukar du också baka?
– Nja, det har väl hänt att man har bakat ibland, men det blir inte så ofta numera.
– Kommer du ihåg, morsan, den där julen när vi bakade ett pepparkakshus, det blev ju döstiligt med alla dom där sockergrejorna och olikfärgade karamellerna.
– Haha, ja, och du gjorde ett lite utedass till.
– Wow! Gjorde han ett utedass?
Det här jag gör just nu ser jag som en av mina i särklass viktigaste arbetsuppgifter: att bygga förtroende. Jag behöver skapa en känsla hos Sonja att jag är någon som är på hennes sida i tillvaron. Snart ska hon gå igenom en av de svåraste processerna i sitt liv, det är inte möjligt för henne att förbereda sig eller att bearbeta sorgen eller någonting, hur man än gör kommer hon helt enkelt att stå i den här situationen alldeles oförberedd. Vad man behöver i en sådan situation, tänker jag mig, det är goda människor omkring sig. Människor med varma hjärtan, människor som bryr sig.
Så det är den roll jag ska ta på mig. Någon som står på Sonjas sida i tillvaron, beredd att göra vad jag kan för henne. Det är dels en roll i det konstverk som ska bli hennes och min relation, men om det ska fungera behöver det också vara i grunden sant. Och det är det: jag är en människa som bryr mig.
För att kunna spela den här rollen i Sonjas verklighet kan man inte uppträda som ”personal på ett demensboende”, någon sådan har Sonja inget behov av. I hennes verklighet är det inget fel på henne – tanken att hon skulle tas om hand i demensvården är ju helt befängd!
För att kunna ge henne den värme och mänsklighet som ska hjälpa henne igenom det som ligger framför henne behöver jag alltså hitta en annan roll. Det är en sådan jag är på utkik efter nu, när vi sitter här vid fikabordet.
– Ja, ett tomtedass, säger Sonja med en stolt blick på sin son, vi har en liten tomtegubbe som fick sitta där hela julen, med dörren på glänt, kommer du ihåg den, Kent?
– Vad roligt! Och själva huset, var det såna där nonstop-karameller?
– Ja, så kanske de heter, med choklad inuti och olika färger.
– Tänk, sådana där minnen, vad de sitter kvar!
– Ja, vi har haft mycket kul ihop, du och jag, morsan. Pappa dog ju tidigt, förklarar han för mig, så det har varit jag och morsan.
– Wow! säger jag till Sonja. Har du tagit hand om honom alldeles själv alltså?
– Ja, det fick ju gå, vad skulle man göra.
– Försörjde oss som servitris, gjorde hon.
– Servitris? Har du varit servitris, Sonja?
Sådär sitter vi och pratar. Sonja har för ögonblicket alldeles glömt att hon skulle hem. Efter ett tag tar hon t.o.m. av sig jackan, det är varmt här.
När det börjar dra ihop sig till att Kent ska gå säger jag:
– Kent, du som är snickare, skulle du kunna komma och titta på en sak här? Går det bra det, Sonja, att jag lånar med mig Kent ett litet ögonblick bara, det är en grej som gått sönder här och jag vet ju att han är en skicklig snickare?
Det har Sonja ingenting emot. Det är tydligt att hon är otroligt stolt över sin son, hans skicklighet och påhittighet.
Så jag går med Kent till Sonjas rum. Väl där säger jag:
– Du, jag funderar, jag tror att det bästa för Sonja skulle vara att du inte säger hejdå eller nåt, utan att du bara går. Så ska jag ta hand om Sonja. Och så ringer jag dig i kväll och berättar hur det gick. Är det OK för dig? Han nickar, jag ser tårar i hans ögon.
– Jag förstår om det känns väldigt konstigt för dig att göra så, men det finns helt enkelt inget bra sätt att göra det här på, och då får man liksom ta till det minst dåliga. Han nickar igen.
Vi går tillbaka till Sonja. Hon har träffat på Shirin och Marianne, berättar stolt för dem om pepparkakshuset vi precis talat om. Jag tar Kents jacka, Sonja märker ingenting så jag säger inget, så följer jag Kent till ytterdörren.
– Jag ringer dig ikväll, säger jag. Han svarar inte, får helt enkelt inte fram några ord. Också för honom är det här ett av de svårare ögonblicken i livet. Jag hoppas att han har goda människor omkring sig.
Så går jag tillbaka till Sonja. Nu berättar Marianne om ett pepparkakshus hon såg på ett museum en gång, ett riktigt kråkslott var det. Jag slår mig ner.
– Ja, var det på Arkitekturmuseet? Där har jag också varit, de brukar ha en utställning med pepparkakshus varje jul. Dit skulle vi kanske åka nästa jul?
Och så flyter samtalet på. Glömd är brådskan hem, glömd är Kent, här är det trevligt, goda bullar, trevliga människor. Efter ett tag börjar Sonja i alla fall känna att det är dags att bryta upp.
– Nej, hörni, om man skulle ta och börja röra på sig.
– Ja jösses, nu är ju klockan nästan fem, det är ju strax middag! Sonja, skulle inte du ha lust att stanna över middagen, så kan jag köra dig hem sedan?
– Vart tog Kent vägen då?
– Han skulle fixa nåt så han blev tvungen att åka. Men om du stannar och äter med oss så kan du åka med mig sedan.
– Kan vi inte åka nu genast då?
– Jag har lovat hjälpa till med middagen här, men sen kan jag köra dig hem. Kanske du skulle ha lust att hjälpa till att duka? Sonja har varit servitris, vet du, förklarar jag för Shirin, så här har vi en riktig expert!
– Det kan jag väl, säger Sonja, förtjust över att få vara någon som Kan nåt.
Middagen förflyter väl. Shirin serverar, fyller rummet med vänlighet och välvilja, och jag sitter mittemot Sonja, matar Maja, klappar om Margit och bereder Sonja möjlighet att för alla och envar stolt berätta om pepparkakshuset. Det blir många historier om just pepparkakshus vid den måltiden, nästan alla har något minne förknippat med pepparkakshus.
Till slut har vi ätit färdigt, och är färdiga med att plocka undan och duka ut.
– Det har varit mycket trevligt det här, säger Sonja med eftertryck, stort tack ska ni ha! Men nu är det verkligen dags att börja tänka på refrängen.
– Ja, det har verkligen varit jättetrevligt! Sonja, jag har suttit här och funderat, nu har det ju hunnit bli ganska sent, och alldeles mörkt ute också, vad tror du om att stanna över natten, och så kan vi åka imorgon?
– Nej, nu måste jag hem.
– Är det något särskilt där hemma?
– Ja, jag måste ju hem till Kent.
– Ja det såklart. Men var det inte idag som han skulle sova över hos en kompis? (Här provar jag mig försiktigt fram. Jag vet inte hur gammal Sonja just nu tror att Kent är. Att döma av den föregående repliken befinner vi oss just nu i hans barndom någonstans.)
– Javisst ja, det skulle han ju.
– Vi har ett extra rum här där du kan få sova om du vill, du kan ju komma och titta på det i alla fall.
– Nåja, titta kan man ju alltid.
Vi reser oss från bordet och går till Sonjas rum. Jag passar på att fråga hur gammal Kent är nu. Nio, nånting. Ja tänk, är han så gammal redan, ja, tiden går.
Vi kommer till Sonjas rum, jag håller upp dörren och bjuder stig på. Hon går in, ser sig nyfiket omkring, och utbrister:
– Nejmen titta, där är ju en precis likadan fåtölj som jag har hemma!
– Säger du det! Den ser väldigt skön ut!
Efter lite småprat har vi bestämt oss för att stanna över natten. Det finns ett rum till mig också, en trappa upp, så vi kan åka hem tillsammans imorgon sedan. Och det ska faktiskt bli skönt med lite barnledigt, och tänk att bara få frukosten serverad, utan att behöva lyfta ett finger. Jag undrar om det inte ligger ett nattlinne här också som du kan låna, jo titta här! Nu ska jag bara gå och hjälpa Shirin med en sak så kommer jag tillbaka sen, så kan vi ta en kopp kvällste tillsammans. Vi ses!
Jag lämnar en nöjd Sonja i sin favoritfåtölj och går för att lägga Alma. Under kvällen får vi ta om den här historien några gånger: hem till Kent, hos en kompis, tiden går, ledigt rum, vilken tur… Till slut har alla kommit i säng, det är tyst och lugnt och jag ringer Kent för att berätta hur det gått. Han säger ingenting på en lång stund. Till slut säger han:
– Jag vet inte vad jag ska säga.
– Du behöver inte säga något. Man brukar ofta säga såhär att demens, det är liksom på ett sätt de anhörigas sjukdom. Det är ofta mer smärtsamt att stå bredvid än att själv vara den som tappat minnet.
– Ja. Tack för att du ringde.
– Tack själv. Det är en stor sak, det du har gjort. Jag ser att det finns mycket kärlek mellan dig och din mamma.