Nästa dag när jag kommer är det fullt kaos. Jag ska jobba kväll, kommer till jobbet vid ett, efter lunch. Jag känner det i luften så fort jag öppnar dörren.
I köket hittar jag Emelie, svart i ögonen med ryckiga rörelser.
– Idag är det totalt kaos, säger hon, innan jag ens hunnit säga hej.
– Oj. Berätta.
– Hon har hållit på hela dagen om att hon ska hem, hon svär och skriker och rycker i dörren, alla andra blir oroliga, maten var totalt kaos. Hon har rivit ut alla sina saker ur skåpet, jag har lagt in dem tio gånger men hon river hela tiden ut dem igen. Vad ska man göra!
– OK. Är det OK om jag tar det här, jag är ju hennes kontaktperson. Jag tänker att om jag lägger lite tid på att hantera det här nu så har vi igen det längre fram.
– Gör vad du vill, jag står inte ut en sekund till.
Jag går in till Sonja. Finner henne packande.
– Hej, Sonja! Hur är det med dig?
– De är ju inte kloka, någon av dem! Vad har hon för rätt att gå i mina väskor!
– Är det någon som har gått i dina väskor?
– Jag ska härifrån, NU!
– Du är på väg?
– Här kan man ju inte vara!
– Oj, är det så illa.
– Jaa, så illa är det! Vet du att jag hade packat mina saker här, och så kommer den där människan och sliter upp alltsammans. Va! Och påstår att jag bor här. Jag bor inte här!
– Nej, du skulle ju hem till dig.
– Ja! Äntligen en vettig människa!
– Jag ser att du har mycket att göra, kan jag hjälpa dig på något sätt?
– Jag klarar mig själv.
– OK. Säg till om du behöver hjälp med något, jag är precis här utanför.
Jag går ut i köket igen.
– Vad hände? undrar Emelie.
– Hon packar.
– Men det kan hon ju inte göra!
– Varför det?
– Men hon ska ju bo här!
– Det går ju inte att hindra henne från att packa, så det bästa är väl att hon får göra det? Så får vi se vad som händer sedan.
– Men ska du inte hindra henne?
– Är inte det vad du har försökt göra hela förmiddagen? Det verkar ju inte som att det är möjligt?
– Men hon kan ju inte packa ner alla sina grejer heller, det blir ju totalt kaos!
– Emelie, låt mig ta det här. Jag fixar det, det är lugnt.
Vi fixar en stund i köket tillsammans, jag laddar i en maskin tvätt, packar upp en låda blöjor och sedan går jag in till Sonja igen.
– Hej, Sonja! Hur går det?
Sonja packar så att svetten lackar. Hon har tagit ut alla sina kläder ur skåp och lådor och lagt ut dem över sängen och stolarna, och nu står hon och försöker trycka fast locket på en överfull resväska.
– Jag vet inte hur jag ska få plats med alltihop, stönar hon, nu är ju hela väskan full och titta nu så mycket det är kvar!
– Oj ja, det var rejält med kläder, säger jag (och gör en mental anteckning om att jag ska packa undan en del av kläderna tills hon hunnit acklimatisera sig lite.) Det ser ut som att du skulle behöva en väska till?
– Ja, men jag har ingen!
– Du, jag undrar om jag inte har en som du skulle kunna få låna, jag tror det ligger en här uppe i överskåpet. Vänta ska jag hämta en pall.
Jag går efter pallen och klättrar upp.
– Jo, titta, här är den. Vad tror du om denhär, kan den funka?
– Ja, den blir bra, då får jag nog plats med alltihop. Äntligen en vettig människa, jag började redan undra vad det var för ett dårhus det här.
– Haha, ja, ibland kan man undra. Är det något mer du behöver?
– Tack, nu klarar jag mig.
Så jag går ut igen. Dammsuger och tvättar golvet inne hos Alma. Sen börjar jag med smörgåsarna till kvällsfikat. Medan jag håller på med det öppnas dörren till Sonjas rum, en jättestor resväska kommer till synes och strax därefter själva Sonja, med två mindre väskor i händerna.
– Oj, det där ser tungt ut, säger jag medan jag lägger en handduk över de halvfärdiga smörgåsarna. Kan jag hjälpa dig på något sätt?
– Nu ska jag hem, säger Sonja mycket bestämt.
– Jag ser det. Men det ser väldigt tungt ut, kan jag hjälpa dig att bära?
– Nej, jag klarar mig. Hon kämpar en stund med sina fyra väskor, sedan säger hon: Kanske det vore bra med lite bärhjälp i alla fall.
– Ja, du har mycket att bära, säger jag och tar upp två av väskorna.
Emelie kommer förbi:
– Nej men Sonja, vad gör du! börjar hon upprört. Jag avbryter henne:
– Emelie, jag fixar det här, låt mig bara göra det. Jag har precis lovat hjälpa Sonja att bära, hon kan behöva lite hjälp med alla de här väskorna, eller hur Sonja? Emelie, jag höll precis på med kvällssmörgåsarna där i köket, jag la en handduk över, har du lust att göra klart dem?
Sonja och jag tar var sina två väskor och börjar gå bortåt korridoren.
– Den där människan är inte riktigt klok! viskar Sonja teatraliskt så fort vi hunnit två meter bort i korridoren.
– Ni kom inte överens alls, svarar jag diplomatiskt, och hoppas att Emelie inte hörde det, eller att hon ska välja att ta det för vad det är och inte bli sårad.
– Hon påstår att jag bor här! Har du hört nåt så dumt!
– Ja jösses, folk säger då allt möjligt. Men nu ska du iväg alltså.
– Just det.
– Tror du inte det vore skönt med en jacka, jag kom precis utifrån och det var ganska kallt.
– Jag har ju packat ner min jacka. Det är inte så långt att gå, det klarar sig.
– Jag har en kofta här som du kan få låna, jag vill ju inte att du ska behöva frysa. Här, ta den här om axlarna.
– Nej, det går inte, jag måste bära de här väskorna.
– OK. Då tar jag med mig varsin kofta till oss. Kom, så går vi.
Vi går iväg mot ytterdörren. Den är låst – de som bor här äger inte förmågan att hitta tillbaka hit på egen hand, de behöver sällskap för att kunna gå ut. Jag går en liten bit i förväg och låser upp så att inte Sonja ska behöva bli uppmärksam på att dörren är låst. Så håller jag upp dörren för henne med en chevaleresk gest: Varsågod! Ett litet leende skymtar i Sonjas mungipa.
– Tackar tackar, skrockar hon.
När vi kommer ut säger jag:
– Oj, här var det riktigt kallt, jag tror jag i alla fall vill ta på mig den här koftan. Jag ställer ner väskorna och drar på mig koftan. Då ställer Sonja också ner sina väskor och tillåter mig att hjälpa henne på med koftan. När det är klart plockar vi upp alla väskorna igen, och så säger jag:
– Sådär! Nu får du visa mig vart vi ska, för jag vet inte riktigt åt vilket håll det ligger.
– Svanstigen 17.
– Ja. Vet du åt vilket håll det är?
– Hitåt, säger Sonja och börjar gå med bestämda steg ner mot parken.
– Bra, säger jag och följer efter.
Medan vi går pratar vi på om allt möjligt. Huset på Svanstigen 17, hur ser det ut, har hon bott där länge, bodde hon där när Kent föddes…
Efter en stund stannar Sonja.
– Vad konstigt allting ser ut, säger hon osäkert.
– Ser det inte ut som du hade tänkt dig?
– Nej, det där huset känner jag inte alls igen.
– Kanske det är nytt då, de bygger ju så mycket nytt nuförtiden så man knappt känner igen sig.
– Ja, så måste det vara, säger Sonja, och så går vi vidare. Efter en stund stannar hon igen.
– Du är inte riktigt säker? undrar jag.
– Nej, det ser helt annorlunda ut.
– Vi kanske borde gå tillbaka och kolla på en karta?
– Nej! Tillbaka dit vill jag absolut inte gå.
– Nej. Då går vi vidare.
Vi fortsätter en bit igen. Nu har vi kommit till andra sidan av det kvarter där Sagolandet ligger.
– Vet du vart vi ska gå nu? frågar Sonja.
– Är det inte här till vänster? försöker jag lite försiktigt.
– Vet du vart vi ska alltså? säger Sonja med tydlig lättnad i rösten.
– Alltså, egentligen är det ju du som vet, men jag vet ett ställe här i närheten där man kan gå in och värma sig lite, få sig en kopp kaffe och titta på en karta.
– Ja, det är ganska kallt, faktiskt.
– Fryser du?
– Njäe, inte fryser direkt, men det skulle vara skönt att komma in och värma sig lite.
– Vi kan ju se om det är öppet då.
Jag är rejält orolig för hur det här ska gå. Jag är inte alls säker på att hon inte kommer att känna igen sig och bli förbannad. Å andra sidan har vi varit borta ett bra tag, vi har haft en riktigt trevlig promenad tillsammans och pratat om allt möjligt annat, hon verkar ha blivit på riktigt gott humör så chansen finns att det kommer att funka. Det är i alla fall värt ett försök – det är ganska kallt faktiskt.
Så vi går in igen, bakvägen genom parken, över uteplatsen.
– Titta, säger Sonja, här har de säkert servering på sommaren.
– Ja, det har de, jag känner hon som jobbar här, de brukar ha jättegott kaffe. Om man har tur har de hembakta bullar också. Här, låt mig hålla upp dörren åt dig, du har tungt med de där väskorna.
– Ja, nu ska det verkligen bli skönt att få sitta ner en stund och pusta lite.
När vi kommer in på avdelningen igen tar jag ordet direkt, så att inte Emelie ska hinna säga något:
– Hej Emelie, det här är min vän Sonja, vi tänkte att vi skulle komma in och pusta lite. Och till Sonja säger jag: Det här är min vän Emelie som jobbar här, hon jag berättade om, du vet, som bakar så goda bullar. Sonja räcker fram handen och hälsar.
– Ja, dig har jag hört talas om, säger hon glatt.
– Sonja och jag har varit ute på en rejäl promenad, förklarar jag för Emelie, och nu behöver vi sitta ner och pusta lite. Kan det gå bra det?
– Det går bra, svarar Emelie till min lättnad, ska jag ta väskorna?
– Tack snälla, säger Sonja lättat, orkar du det, de är ganska tunga.
– Det går bra, säger Emelie, som nu verkar vara med på leken. Följ med här så ska ni få lite kaffe.
– Å kaffe, vad gott! Det kan vi behöva efter den här promenaden. Det var rejält kallt ute, eller hur, Sonja?
– Ja, det var nästan så att jag frös lite där på slutet, säger Sonja, jag hade ju inga vantar heller.
– Nej, och så de här tunga väskorna. Nu ska det bli gott med lite varmt kaffe.
Sedan tar vi om ungefär samma som igår: Lite kaffe, och titta här, en bit äppelpaj, det är Emelie som har bakat, ja visst är hon duktig, och så lite mysigt småprat, skönt att vara inne, nu skulle man ha haft en brasa, ja, brasa det är härligt, Alma, hade inte du en öppen spis där du växte upp, Alma är uppväxt på en bondgård… Och sedan, innan man vet ordet av, har det blivit dags för middag, ja, tiden går fort när man har trevligt, och vill inte du stanna och äta med oss, Sonja, det vore jätteroligt, tänk vilken tur att vi träffade på varandra!
Medan Sonja hjälper Emelie med dukningen smyger jag iväg med väskorna till Sonjas rum, stänger tyst dörren, packar upp en del av kläderna och lägger in i skåp och lådor, packar ner resten i extraväskan och ställer upp den i överskåpet, kappsäcken på sin plats längst ner i garderoben så att Sonja kan hitta den ifall hon skulle behöva den igen. Jackan på sin galge vid dörren.
Efter maten är det dags för Sonja att börja tänka på refrängen.
– Om du vill så får du gärna sova över till imorgon, det finns ett rum här som du kan ta.
– Tack du, men jag ska nog ta och börja röra på mig.
– Å, det skulle vara så roligt om du ville stanna över natten, det är ju så sällan vi träffas. Kan du inte sova över här, så kan vi ha morgondagen tillsammans också, innan du ska hem. Vi har en färdigt bäddad gästsäng här, så det är inga problem.
– Tycker du? Ja, det vore kanske en idé. Jag har ju inget särskilt för mig, så varför inte?
– Jaa, vad roligt! Hörde du, Emelie, Sonja stannar till imorgon! Kom, ska jag visa dig var du kan sova.
Vi går tillsammans till Sonjas rum, och kör det där med stolen i repris:
– Nejmen titta, precis en sådan här fåtölj har jag ju hemma också!
– Åh! Den är du väl glad för, den ser ju jätteskön ut.
– Ja, det är den! Jag brukar krypa upp där med ett korsord och en kopp kaffe när jag vill ha en riktigt skön stund.
– Ja, du ser, det är nästan så att det är meningen att du ska stanna här till imorgon! Och övernattningsväska hade du ju med dig också, så här är både nattlinne och tandborste. Jag tar fram, visar och pratar på, så att hon inte ska få tid att undra över att jag packat upp hennes väska. Det undrar hon inte, istället berättar hon om favoritfåtöljen därhemma, och om korsordsbilagan i Hemmets Journal, där korsorden är precis lagom svåra. Jag tar fram mitt lilla block och skriver upp att jag ska prata med Kent om Hemmets Journal.
Sedan frågar jag om hon har allt hon behöver, det har hon och tack så hemskt mycket för idag, det var jättetrevligt, och nu är man riktigt trött, faktiskt.
Så går jag för att hjälpa näste man i säng. När jag en stund senare tittar in igen har hon krupit ner i sängen och somnat, stillsamma snarkningar fyller rummet med… frid. Jag fylls av en sådan värme i hjärtat när jag ser på henne. Å, hjälp mig att göra hennes liv så gott som över huvudtaget möjligt här på Sagolandet. Gå med mig i min arbetsdag, så att jag får vara till välsignelse. Visa mig kärlekens väg, i detta svårnavigerade landskap där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn. Hjälp mig att trampa försiktigt i andra människors verkligheter, hjälp mig till lyhördhet och möte. Lär mig vänlighetens alla dialekter. Jag behöver dem. I den här världen
behöver man kunna dem alla. Eller åtminstone vara villig att lära sig.