Att locka Sonja i duschen visar sig vara en lika stor utmaning som mycket annat när det gäller Sonja. Här hjälper det inte att hänvisa till några auktoriteter eller tvingande regelverk, och inte går det att locka med varmt vatten eller frågeformulär. Och inte går det att övertala – i motsats till många andra har Sonja inga som helst problem med att ställa till besvär. Hon ska inte duscha, det gjorde hon igår, punkt. Om man insisterar blir hon irriterad, insisterar man mer blir hon arg och därefter ännu argare. Hon har också de fysiska förutsättningar som krävs för att freda sig mot tvångsduschning – några har försökt men… tja, utan framgång.
Det är jag som är kontaktperson till Sonja, och därför är det mitt problem hur man ska ”lyckas duscha Sonja”. Och som kontaktperson är det också jag som har makten över genomförandeplanen, där man i samråd med boende och anhöriga skriver ner hur vardagsrutinerna kring den boende ska genomföras.
Jag talar med Kent, sonen, och vi är överens om att det inte finns någon anledning att försöka tvinga Sonja i duschen. Då det heller inte finns någon lag om tvångsduschning beslutar vi att prova oss fram på andra vägar.
Sonja och jag har hittat en morgonrutin som fungerar fint: jag är med henne när hon själv gör sin morgontoalett, räcker henne en tvättlapp med tvättkräm (som inte behöver sköljas av efteråt), påminner om hon missar någon del av kroppen, räcker fram handduk, räcker fram rena kläder.
Vad gäller underlivet brukar jag passa på att räcka henne duschen i samband med att hon sitter på toaletten, det tycker hon är mycket behändigt för ”där nere ” är ju lite knepigt att komma åt annars. Och vilken tur att jag råkade vara där, för se ”där bak” kommer hon inte åt alls…
Det här fungerar utmärkt, Sonja hålls på gott humör och är mycket nöjd med hjälpen hon får. Så jag skriver noggrant och detaljerat ner detta i genomförandeplanen, och så är det bestämt att så gör vi till vardags. Skulle det uppstå några problem får vi lösa dem efter hand.
Med håret gör vi så att frissan tvättar det när hon kommer. Sonja har, precis som Johanna, torrt och ganska grovt hår, det ser alltid snyggt och propert ut trots att det inte tvättas så ofta.
I början vägrade Sonja också frissan. Vi var många som engagerade oss i att försöka övertala, locka, övertyga, argumentera, men… tja, utan framgång. Sonja blev irriterad, sedan arg, och till slut ännu argare, och försöken fick avbrytas.
Det är alltså min erfarenhet att för att lösa sådana knutar måste man vara helt och hållet villig att acceptera ett nej. Det är det svårt att vara om frissan står vid dörren och Sonja har vägrat de senaste två gångerna. Alltså: jag får ta upp saken vid en tidpunkt när frissan inte står vid dörren.
Så en dag vid kaffebordet inleder jag ett allmänt samtal om frissor. Berättar att igår var jag själv hos frissan, vad skönt det är när någon håller på med ens hår… Marianne berättar om en favoritfrissa som hon alltid går hos, Kristin berättar om den gången hon skulle prova en helt ny frisyr…
I samband med detta samtal framkommer det att Sonja under sin uppväxt aldrig varit hos någon frissa, det har det helt enkelt inte funnits pengar till. I hennes familj har man istället hjälpt varandra, det är hennes mamma och systrar som brukat klippa henne. Och så berättar hon hur roligt de har när de klipper varandra, man får prova sig fram helt enkelt, mamma är jätteskicklig…
OK. Så: att hon vägrar frissan är inte för att hon ogillar själva proceduren, utan det är en kostnadsfråga. Om det är det som är problemet så är ju också lösningen en annan.
Först ringer jag sonen för att kolla det ekonomiska läget idag – frissa är något som varje boende betalar själv. Det visar sig att Sonja mycket väl har råd med frissa.
Alltså gäller det att, utifrån Sonjas verklighet, konstruera situationen så att frissa framstår som en bra idé.
Jag ringer frissan och förbereder henne, talar om att jag ska göra ett försök med ett slags besök i Sonjas verklighet. Hon är med på det.
När hon kommer går jag in till Sonja:
– Vet du vad, Sonja, idag har vi besök av en hårfrisörska! Jag tänkte att du kanske ville passa på att prova, nu när hon ändå är här, hon har en tid över.
– Nejdå, det behövs inte.
– Fast vet du, det kostar ingenting, det ingår i priset. Så jag tänkte att nu ska jag ta och höra med Sonja, för jag vet ju att du också tycker det är kul med hår och så, om inte du också skulle ha lust att prova?
– Kostar det ingenting?
– Nej, du har ju liksom redan betalat och det här ingår. Kom ska jag presentera dig för henne, hon är jätteskicklig!
Till min lättnad följer Sonja med mig ut i korridoren, och jag tar henne med till frissan, som ställt upp sin stol i ett av rummen.
– Det här är min vän Sonja, säger jag till frissan, hon blev glad när hon fick höra att det ingår hårfrisering, så nu vill hon också gärna ha håret fixat!
– Jaha, välkommen, säger frissan, tar i hand och hälsar, bjuder Sonja att sitta ner i frisörstolen. Sonja kluckar förtjust och sätter sig.
– Jasså tänka sig, en riktig hårfrisörska! Hos oss brukar vi alltid klippa håret på varandra, min mamma är jätteskicklig…
Jag lämnar dem med glädje i hjärtat medan Sonja stolt berättar vidare om sin mammas skicklighet med saxen.