En vacker dag står det klart att kommunen har ”förlorat upphandlingen”. Vår arbetsplats, och Majas, Sonjas och alla de andras hem, ska övertas av ett privat företag.
Tanken går till gamla tiders fattigauktioner. Fattighjonen, dvs kommuninnevånare i behov av vård, som inte kunnat ordna för sig själva genom släktingar eller genom att anställa hjälp i hemmet, såldes på auktion till lägstbjudande. Entreprenörerna, som de på en del ställen kallades redan då, fick bjuda under varandra, och den som bjöd allra lägst fick uppdraget att mot ersättning från samhället ”föda. kläda och värma” fattighjonet .
Jag hade nog inte riktigt fattat det här, att vi i Sverige faktiskt återinfört möjligheten att ropa in ett gäng gamlingar på auktion såhär. Att det finns de som försörjer sig på sådana här auktionsklipp, och på att därefter för egen räkning lägga beslag på så mycket som möjligt av ersättningen från samhället.
Då som nu gick det naturligtvis bra ibland, det beror alldeles på moralen hos de enskilda människor som sköter uppdraget. Det är naturligtvis fullt möjligt att göra en sådan sak av människokärlek, att engagera sig för att den behövande ska få det så bra som möjligt för de pengar som avsatts.
Och ibland gick det förstås mindre bra. Det är relativt lätt och riskfritt för skrupelfria personer eller organisationer att kapa åt sig lite mer av ersättningen för egen del. (Och, om det går bra, kanske ännu lite till.)
De flesta av de stora privata vårdbolagen ägs idag av riskkapitalbolag. Bolag som inte har något som helst intresse, engagemang eller kunskap om just vård, utan vars enda affärsidé är att tjäna mesta möjliga pengar. Vården bedöms som en mycket intressant bransch: stabilt kassaflöde, konstant efterfrågan och immun mot konjunktursvängningar.
Ju längre bort man själv befinner sig från den konkreta vardagsverkligheten med alla de smutsiga blöjorna, de ropande gamlingarna, de värkande ryggarna och de låga lönerna, desto lättare är det naturligtvis att fatta beslut om indragningar och försämringar. Det är en gammal väl beprövad modell för beslutsfattande, samma modell som möjliggjorde t.ex. koncentrationslägren: Den som beslutar (om t.ex. gasandet) är inte samma person som utför själva jobbet – om det hade varit samma person så är risken överhängande att något gasande aldrig hade blivit av. Men om man placerar dessa båda funktioner tillräckligt långt ifrån varandra, då fungerar det: Den som bestämmer behöver inte besväras av konsekvenserna på golvet, och den som utför själva hantverket kan säga: det är inte jag som bestämmer, jag har ingenting med det här att göra.
Så, uppdraget att ta hand om Sonja, Maja och alla de här ljuvliga människorna som jag kommit att fästa mig vid har nu bortauktionerats till ett utländskt storbolag. Solange byts ut och ersätts av Elisabeth. Personalen samlas till möte för att få information om det nya företaget, dess policy och rutiner. Efter detta ska man få möjlighet att avgöra om man vill vara kvar eller inte. Passar det inte så är det bara att gå.
Elisabeth tittar inte på oss när hon presenterar de här nya förändringarna. Det förstår jag att hon inte gör.
Först handlar det om en genomgripande förändring av schemat: Time Care avskaffas och ersätts med fast schema utan egen möjlighet att påverka.
I det nya schemat förekommer ett stort antal arbetspass på 13 timmar, vi ska arbeta 8-21 och sedan börja igen klockan 7 morgonen efter.
– Men det går ju inte, i arbetstidslagen står det ju att vi har rätt till 11 timmars sammanhängande dygnsvila.
– Vi tolkar det på ett annat sätt.
Alla heltidstjänster avskaffas också. I det här företaget har man inga heltider. Ingen får mer än 70 eller 80%.
Sedan är det stämpelklocka. Från och med nu blir det löneavdrag om man kommer mer än två minuter för sent. Om man glömmer att stämpla blir det femton minuters avdrag.
– Men den buss som går hit går bara två gånger i timmen, den är ganska ofta försenad och ibland händer det att den inte kommer alls.
– Det är faktiskt inte mitt problem, om jag säger så.
Själva apparaten monteras precis vid entrédörren, utanför Elisabeths kontor. Men man får inte stämpla in när man kommer, utan man stämplar in när man är ombytt och klar. Därför går man förbi stämpelklockan till omklädningsrummet två trappor upp, byter om, går ner igen, stämplar in, och sedan går man tillbaka två trappor upp till sin avdelning.
Från och med nu beviljas inga passbyten, annat i undantagsfall. Att man t.ex. saknar barnvakt är inget sådant undantagsfall, sådant får man lösa helt enkelt.
– Ert privatliv är ju så att säga inte företagets bekymmer, säger Elisabeth. Vi kan inte ha en ström av folk här som ska byta pass hela tiden. Vill man ha en sådan flexibilitet kanske man får söka sig någon annanstans.
I december beviljas inga semestrar, och semester får inte sparas till nästa år. För alla som har sparade semesterdagar kommer företaget att lägga ut dem under hösten. Det är tillåtet att komma med önskemål, men vi garanterar inte att det blir så, det är arbetsgivaren som beviljar semester. Passar det inte så är det bara att gå.
Några timmisar behövs inte längre, företaget har istället ett system som heter Time Pool.
– Det är ju inte jag som bestämmer, säger Elisabeth, vi är tvungna att använda det här systemet. Det innebär att alla som är anställda i företaget och vill arbeta extra får registrera sig i en databas. När det finns obesatta arbetspass registreras de i Time Pool, som skickar ut automatgenererade sms till alla som står registrerade. Den som svarar först får jobbet.
– Det brukar fungera bra, faktiskt, avslutar Elisabeth.
Vi sitter stumma. Brukar fungera bra. Det beror förstås på från vems perspektiv man ser det. Från företagets perspektiv är jag säker på att det fungerar alldeles utmärkt. Inga timmisar, ingen risk att någon skulle få rätt till fast anställning. Istället en hel stab av fast anställda ofrivilliga deltidare som inte kan försörja sig på sin lön, som är tvungna att arbeta extra. Och genom att man samtidigt har förbjudit de anställda att ha sin egen telefon på under arbetstid så har man förlagt all administration kring de här extrapassen till de anställdas fritid. Ja, det är inte svårt att förstå att det fungerar riktigt bra, faktiskt.
Utifrån de boendes perspektiv fungerar det ju inte lika bra förstås. Unge Rickard från hemtjänsten på andra sidan stan, som fått arbetspasset tack vare sin snabba sms-tumme och det faktum att han inte har några andra plikter i livet, han känner ju inte Maja. Han vet inte att Nándor har ont i vänsteraxeln. Han vet inte ens vad vi heter. Och han har förstås ingen anledning att lära sig det – det är inte sannolikt att just han ska komma hit igen, åtminstone inte förrän han har glömt de namn han eventuellt snappat upp.
Och inte är det för de boendes bästa som man minskar den fasta personalens arbetstid, så att vi istället för att ta hand om de människor vi känner och bryr oss om måste hoppa in fyra timmar i taget än här och än där, hos personer som det inte finns några förutsättningar att bygga relation till.
Och utifrån de anställdas perspektiv är detta en ren katastrof. Du har ett jobb, men du kan inte försörja dig på din lön. Alltså är du tvungen att söka annat jobb. Flera gånger om dagen dräller det in sms med erbjudanden om arbetspass på några timmar som du måste ta ställning till: ska jag prioritera bort fikat med väninnan/föräldramötet/dejten/simhallsbesöket med barnen för ett extra arbetspass? För den som är småbarnsförälder och måste ordna med barnvakt är det kört redan från början – medan man ringer barnvakten har någon annan redan tagit passet.
Korridorerna fylls av förbannade, knäsvaga, gråtande arbetskamrater. Vad är det här, är det nåt fängelse vi jobbar på eller vaddå? Vad ska jag ta mig till över jul, dagis är stängt och jag har ingen barnvakt? Jag hade sparat semesterdagar i fem år för att kunna resa hem till Senegal nästa sommar, nu har de lagt ut alla dagarna så jag får inte jobba på hela hösten. Alltså, vi som inte har småbarn vill ju kanske också ha ledigt ibland. Min son studerar till läkare och jag vill hjälpa honom med pengar, jag kan inte jobba 70%.
Men passar det inte så är det bara att gå.
– Du behöver inte vara där, Mia, säg upp dig, det här är ju inte klokt! säger min rike man.
– Men jag vill vara där! gråter jag. Jag vill vara hos Maja, Sonja och alla de andra, jag är skapt för det här, jag vill inte sluta där!
Jag är friskvårdsombud på arbetsplatsen, och som sådant skriver jag ett öppet brev till företagsledningen, som jag också sätter upp i personalrummet. ”All forskning kring stress och utbrändhet pekar på att en av de allra största riskfaktorerna för stressrelaterad ohälsa är frånvaron av möjlighet att påverka sin egen situation”, skriver jag bland annat.
Jag blir inkallad till Elisabeth.
– Sådant här (hon håller upp mitt brev som hon plockat ner från personalens anslagstavla) vill vi inte ha cirkulerande här. Det är inte din uppgift att bekymra dig om personalen, det är min uppgift.
– Som jag ser det är det alla människors uppgift att bekymra sig om man ser att människor far illa. Dessutom är jag friskvårdsombud, jag har i uppdrag att bekymra mig om personalens friskedom.
– Du är inte friskvårdsombud. På den här arbetsplatsen finns inga friskvårdsombud. Friskvårdsombud i vårt företag, det innebär att man går vår kurs och att man sedan följer vissa rutiner.
Till slut säger jag ändå upp mig. Jag kan inte jobba under en sådan chef. Dessutom har jag redan gått i väggen en gång, och jag känner igen symtomen: svårt att äta, svårt att sova, svårt att sluta gråta.
Passar det inte så är det bara att gå. Elisabeth har täckning för sin arrogans, hon kan vara ganska säker på fortsatt tillgång till personal, nästan hur mycket hon än försämrar våra villkor. För vart skulle vi ta vägen? Till Vaxholm?
Miljonvinsterna i välfärden uppstår ju liksom inte av sig själva, det är pengar som tas någonstans ifrån. Effektivisering, brukar det talas om. Vad tror man menas med det? Tänker man sig att de privata bolagen har kommit på ett sätt att mata fortare, trösta fortare eller respektera fortare? Det har de inte. Det finns inget sådant sätt, inte så länge vi fortfarande vill kunna tala om värdighet och individanpassning. Vinsterna måste skapas på något annat sätt. De skapas genom att man allt mer hänsynslöst utnyttjar de anställda.
Maria berättar hur man, på hennes arbetsplats i hemtjänsten, infört ett system med in- och utcheckning hos varje kund, man ska ”kontrollera så att de inte fuskar” och så ska de få betalt bara för den tid ”de faktiskt arbetar”. Resorna mellan uppdragen räknas alltså numera inte som arbete, och lönekostnaderna har därmed minskat med åtskilliga tusen kronor.
Karim berättar om ett privat bolag som medvetet lagt ett underbud ”för att komma in på marknaden”.
Pirjo, som arbetat i en ideell hemtjänstorganisation utan vinstsyfte, har förlorat jobbet – verksamheten lades ner sedan ersättningen från kommunen blivit så låg att det inte gick att bedriva god omsorg.
Maryelle, som är sjuksköterska i ett privat bolag, berättar hur hon placerades på ett äldreboende som precis övertagits från ett annat privat bolag. Istället för att se varandra som samarbetspartners i omsorgen om de äldre såg de båda bolagen varandra som fiender och konkurrenter. Det gamla bolaget vinnlade sig aktivt om att undanhålla det nya bolaget så mycket som möjligt av förutsättningar, information och fungerande strukturer, och det nya bolaget betedde sig arrogant och översittaraktigt. När Maryelle började på sitt nya arbete hade nästan hela personalstyrkan bytts ut, det fanns nästan ingen kvar som kände de 60 boende ens till namnet, det saknades grundläggande infrastruktur, och Maryelle fick sitta uppe sena kvällar med en massa vrålakuta frågor som t.ex. att hitta en leverantör av näring för sondmatning. Efter ett tag gick hon i väggen med ett stort brak.
Det nya bolaget har tre år på sig att få ordning på verksamheten, sedan är det dags för ett nytt bolag igen.
Ann-Sofie har förslitningsskador i rygg och leder efter ett långt yrkesliv i vården, och har därför beviljats ett lönebidrag på 75%. Det innebär att arbetsförmedlingen betalar 75% av Ann-Sofies lön, tanken är att öka hennes möjligheter att få jobb och att hon ska kunna få arbetsuppgifter som är anpassade till det hon klarar av. Och visst har Ann-Sofie fått jobb! I ett privat vårdbolag som ser detta som en möjlighet att minska sina personalkostnader. Problemet är bara att det finns ingen annan som är anställd för att göra det som Ann-Sofie inte klarar. Så arbetet blir lidande, arbetskamraterna blir lidande, vårdtagarna blir lidande, Ann-Sofie utpekas som syndabock och efter ett år av smärtsamma konflikter blir hon uppsagd av personliga skäl. Istället anställs en annan person med lönebidrag.
Torbjörn är anställd som kulturhandläggare i ett privat bolag som vunnit upphandlingen av ett äldreboende genom att utlova en satsning på kultur. Arbetet består i ett slags systematiskt trollande med knäna – utöver själva tjänsten som handläggare finns ingen budget för att köpa in någon kultur. När han började visade det sig dessutom att man, för att finansiera denna ”satsning”, hade dragit in på annat: man hade inte anställt någon alls för att sköta bemanning, löneadministration, vaktmästeri och städning, och oj hoppsan så akut det plötsligt blev, om inte Torbjörn skulle kunna tänka sig att hjälpa till lite bara…
Elin, 18 år, har precis fått jobb i ett nystartat privat hemtjänstbolag. Hennes arbetsdag ser ut så att på morgonen har hon ett halvtimmeslångt uppdrag hos en kund, sedan är det fyra timmars väntan, och på eftermiddagen har hon ett uppdrag på en och en halv timme hos en annan kund två bussar bort.
Förmiddagsuppdraget är en dam som får hjälp med påklädning och morgonbestyr. Eftermiddagsuppdraget är en dam som får hjälp med tvätten. Fast man hinner inte tvätta, torka och vika kläderna på den beviljade tiden, så instruktionen är att se till att inte göra det färdigt:
– Du måste se till att gå därifrån i tid, hon har bara fått en och en halv timme och du får inte betalt för mer än så.
– Men herregud, så kan man ju inte göra heller! utbrister Elin upprört när hon berättar om sin första arbetsdag. Så jag gjorde så istället att jag ringde tanten och frågade om jag inte kunde komma och lägga i tvätten lite tidigare, och så tog jag en promenad under tiden som maskinen gick.
För att genomföra uppdragen har Elin åkt hemifrån klockan sju på morgonen och kommit hem igen klockan fyra. Hon får betalt för två timmar. Timlönen är 108 kr. För restiden och väntetiden får hon ingen lön, och resorna betalar hon själv. Om hon skulle vara kvar på det här jobbet, har hon räknat ut, är hon uppbunden på heltid och får en nettolön på runt 2000 kr per månad. Det har hon inte råd med. Bara hyran för hennes andrahandsetta är på 4000.
Elin är en frispråkig person och hade omedelbart stövlat in till chefen för att tala om att det här fungerar ju inte. Chefen hade då mycket vänligt förklarat att företaget tyvärr inte har möjlighet att betala ut någon ersättning för resorna, och att hon själv tyvärr inte har något inflytande över det här, det är ju inte hon som bestämmer, men tar du den där kunden imorgon eftermiddag då?
Lite grann bestämmer hon i alla fall, för numera har Elin inget jobb där. Bland dem som har det finns ingen med svenskt efternamn.
Fattigauktionerna förbjöds i Sverige 1918. Det är sannolikt att praxis hade börjat förändras redan långt tidigare, det är ofta så som nya lagar kommer till: allt fler människor börjar se en viss praktik som t.ex. inhuman och så förändras praxis successivt.
Frågan om fattigauktioner hade diskuterats länge. De första riksdagsmotionerna om förbud mot fattigauktioner lades fram redan på 1860-talet, men avslogs, en efter en. En av anledningarna till detta var att många av riksdagsledamöterna inte ville tro att något sådant kunde existera. De ansåg inte att det fanns några sådana auktioner, alltså behövdes inget förbud. Den gången dröjde det femtio år innan det blev förbjudet att sälja ut vården av barn och gamla på auktion.