Så är det Maja, som ska duscha. Eller duschas, som man säger här. Vi hämtar var sitt par stövlar i sköljen och går till Majas rum.
Knack, knack.
– God morgon, Maja!
– Ja, det måste väl ha varit i Gustavsberg då, svarar Maja.
– Nu ska du få komma upp och gå på toaletten.
– Lätt och lätt, det ska jag säga dig att så himla lätt är det nu inte, där är ju hela försäljningspersonalen också som man måste tänka på.
Maja har varit en av näringslivets riktiga höjdare, har jag läst i hennes SOL-pärm. Kanske är det något från den tiden hon pratar om. Vad det än är så har hon mycket att säga om saken, hon pratar på medan Emelie och jag drar på oss förkläden och plasthandskar och Emelie lägger i ordning rena kläder.
Emelie visar mig en dräkt av vit bomull som Maja ska ha under kläderna. Det är som en T-shirt hopsydd med ett par knälånga kalsonger, och så är det knäppning i ryggen.
Va?? Är det något slags tvångströja?? Emelie förklarar: Ett av Majas demenssymtom är att hon har börjat kladda med sitt eget bajs. Hon bajsar ofta 4-5 gånger om dagen, och sedan sticker hon ner händerna i blöjan och gräver runt. Efter det sätter hon fingrarna i munnen, eller tar i saker. Hon har också ett gripbeteende, som gör att hon reflexmässigt klamrar sig fast i allting hon kommer åt: stolar, dörrkarmar, medmänniskor.
Det här är jättesvårt. Det är inte alltid man hinner se i tid, eller har möjlighet att byta blöjan direkt. Så för att Maja ska slippa gå omkring med händerna fulla av bajs, och för att inte bajset ska sprida sig precis överallt, så har hon fått den här dräkten. En helkroppsdräkt i skönt mjukt tyg som hon bär under kläderna.
Emelie fäller ner sänggrinden och säger mjukt:
– Kom, Maja.
Vi lyfter Majas ben över sängkanten, baxar henne upp i sittande, tar var sin hand och ett stadigt grepp under varsin arm, och så går vi ut i badrummet. Emelie lägger hennes händer så att hon får hålla i handfatet, och så får vi av henne nattlinnet och …dräkten.
– Vad kallar ni den här … dräkten? frågar jag.
– Jag vet inte vad den heter, vi brukar säga sparkdräkt.
Jag tänker på alla de vårdskandaler som valsat runt i pressen de senaste åren. Hur många lösnummer skulle inte en pigg aftonbladsjournalist kunna sälja på detta? ”Gamla i tvångströja lämnas i sitt eget bajs. – De har sparkdräkt, säger personalen.”
Verkligheten i vården ser ofta ut just såhär. Kärleksfulla människor, illaluktande problem, experimentella lösningar. Vad ska man göra?
Och så kommer den här aftonbladsjournalisten. Med sin svala distans – hon ska inte bo här tillsammans med Maja och inte ta hand om nio personer till samtidigt – och med sitt kvällstidningsuppdrag: hennes ärende är att sälja lösnummer, och då gäller det att erbjuda något som människor njuter av. Något av det vi människor njuter allra mest av är att få känna oss Goda. Eller, ännu hellre, Godare. Och finns det väl något bättre sätt att få njuta av den känslan än en riktig Offer-historia, när man kan tänka: ”Sådär skulle jag AAAAALDRIG ha gjort!”
Så då behövs det ett Offer, och så behövs det någon som gör det där som vi själva aaaaaldrig skulle ha gjort. Och kan man tänka sig ett lämpligare offer än en gammal människa i en bajsig sparkdräkt? Och hur kommer det sig att hon har det? Personalen såklart! De byter inte blöjorna när det behövs, istället lämnar de de gamla i sitt eget bajs. Eller politikerna, som inte beviljar pengar. Det måste naturligtvis bero på underbemanning.
Fast grejen är att det finns en tredje aspekt i den här skandal-liturgin: journalistens, och de allra flesta människors, egen skräck inför det mänskligt skröpliga. Vi vill helst inte tänka alltför ingående på det. Man vill inte gärna föreställa sig att sådan skröplighet, bajsighet, dödlighet skulle kunna drabba en själv. Inte tänka på det i detalj. Åtminstone inte i tillräcklig detalj för att på allvar fundera över tänkbara lösningar. För tänk om det faktiskt är så att det inte finns några perfekta lösningar?
Operfekta lösningar på operfekta problem. Bajs är just så äckligt. Och så bajsar vi allihopa. Det vill vi såklart inte tänka på, och de flesta behöver sällan göra det. Men det är ett faktum. Och den dag man inte längre själv kan sköta sina toalettbestyr, den dagen blir det ett mycket påtagligt faktum.
Att Maja har den här dräkten, det beror inte på personalens arbetsovilja, slarv, underlåtenhet eller känslokyla. Inte heller beror det på underbemanning (om man nu inte menar att vi borde ha en personal per boende dygnet runt). Det beror på att bajs är just såhär påtagligt. På att vi människor kan bli just såhär gamla och skröpliga. Det beror på att Maja har turen att bo i Sverige, där vi avsätter resurser och anställer folk som tänker ut kreativa lösningar på sådana här oglamorösa problem.
Och det beror på att Maja har kärleksfulla människor omkring sig, som är villiga att stå vid hennes sida också när hon inte längre kan vara den eleganta koncernchef hon en gång var. Människor som är villiga att möta eller lägga åt sidan sin egen skräck för det illaluktande åldrandet och döden, ta tag i de praktiska problem som dyker upp och lösa dem så gott det går.
Vi får av Maja sparkdräkten och blöjan och får henne att sätta sig på toaletten. Lägger händerna på armstöden så att hon kan hålla där under duschen. Det går behändigt, Emelie tvättar, jag sköljer, Maja pratar. Snart är det klart, Maja är ren och torr, sitter med fötterna i rena strumpor, ren sparkdräkt, byxor och tofflor. Vi tar varsin hand, får henne att resa sig från toaletten (jaaa, båda sorterna!), föser henne mjukt fram till handfatet igen. Tvättar underlivet en extra gång, torkar, på med blöja, upp med sparkdräkt och byxor.
Sedan är det tandborstning. Emelie visar mig ett slags plaströr som man trär på sitt eget pekfinger och sedan sticker in i Majas mun så att hon inte kan bita ihop. Det är Samyan, som är Majas kontaktperson, som har skaffat både dräkterna och plaströret. Emelie berättar hur det blivit allt omöjligare att borsta Majas tänder, hon förstår ju inte längre att man behöver borsta tänderna, och om man lyckas få in tandborsten i hennes mun biter hon numera fast den allt vad hon orkar. Så Samyan fixade det här röret, med hjälp av det går det att borsta lite grann i alla fall.
Jag är stum av beundran inför de här kollegerna. Vilka kärleksfulla, kreativa människor!