- Men det där låter ju helt sjukt! utbrister en vän som arbetar inom verkstadsindustrin när jag berättar om de nya rutinerna. Är ni inte förbannade?
Jag tänker efter. Förbannade? Hur mycket ilska har jag egentligen sett, som en reaktion på de här försämringarna? Är vi förbannade? Är jag själv förbannad?
När jag tänker efter slår det mig hur lite jag sett av just det. Vi är mera förtvivlade. Mest för de gamlas skull. Och för våra barn – hur ska vi nu kunna sörja för dem? Vi är uppgivna. Den vanligaste repliken är: Vad ska man göra. Alla som har ett val tar sig därifrån, och resten… accepterar?
Vi kontaktar inte pressen. Vi vill inte hänga ut, inte skapa konflikt, inte ställa till det för våra gamla. Vi samlas inte utanför med några plakat. Vi vågar inte, vill inte mista jobbet. Vi säger inte ens något till de anhöriga, vi ser ju hur fullt upp de har med sitt, inte vill vi besvära dem med våra problem. Allra minst säger vi något till de boende, de ska inte behöva komma i kläm.
Vi talar med varandra i omklädningsrummen, vi berättar för varandra hur vi blivit ignorerade när vi kommit och bett om ett passbyte, en semesterdag eller om att få gå upp i arbetstid nu när halva personalstyrkan har slutat. Alla blir ignorerade på samma sätt. Vi drar slutsatsen att det inte är någon idé.
Så, varför blir det ingen strejk? Varför blir det inte stora protestmarscher genom stadens gator? Ska vi ha det såhär, i ett av världens rikaste länder?
Nu ska jag berätta varför vi inte strejkar: Anledningen till att vi inte strejkar, att vi inte ens maskar eller saboterar eller ställer till besvär (utan tvärtom ringer upp och ber att få lägga i tvätten lite tidigare), stavas Kärlek. Medmänsklighet. Barmhärtighet, som man sa förr. Kärlek är nämligen inte något flum, inte något extra utöver, kärlek är själva essensen i det som försiggår där människor hjälper andra människor. Den som har sitt hjärta hos de svagaste, den strejkar inte. Den gör vad den kan. Tills det inte går längre.
”Exploatering av kärlekskraften”, som statsvetaren Anna G. Jónasdóttir så träffande kallat det .
Det är sant att det finns människor som jobbar här enbart därför att de är tvungna. Människor vars betyg kanske inte räckte till något annat, eller som saknade kraft, driv, tur eller kontakter för att ta sig dit de egentligen ville. Kanske var vårdjobb det enda de fick – det finns många som sökt hundratals jobb och fått nej på alla, och naturligtvis går det inte att bevisa att det var för deras utländska efternamn eller deras bristande arbetslivserfarenhet.
Människor i en sådan belägenhet protesterar sällan. Man är rädd att förlora också det här jobbet. Man har fullt upp med att över huvud taget hålla näsan över vattenytan. Många vet inte att de kan protestera eller hur de i så fall skulle göra.
Istället blir det så att man… stänger av. Ett sätt att hantera en omänsklig situation är uppgivenhet, att helt enkelt distansera sig, stänga av. Alienation, talar man om på fackspråk. Det där har ingenting med mig att göra.
Om man ställer till arbetsvillkoren så att det nästan inte går att leva här, så att alla som över huvud taget har ett val tar sig härifrån, då ökar förstås andelen anställda med en sådan inställning.
En annan anledning till att ingen protesterar, det är att vi är fullt upptagna med att alls få livet att gå ihop. Vi lever med ständig brist på tid, brist på ork, brist på inflytande över vårt eget liv, och, inte minst, brist på resurser. Barnfattigdom är ett begrepp som börjat dyka upp i den svenska debatten de senaste åren. Ett växande antal barn (den senaste rapporten talar om ca 240 000 , eller drygt 12% av alla barn i Sverige) lever idag i familjer där inkomsterna inte självklart räcker till sådant som eget rum, fritidsaktiviteter, SL-kort, en cykel eller bio med kompisarna. Att ha det på det sättet, det kostar på. Det skär i hjärtat, det kostar oro och sömnlöshet, och en stor del av energin går åt till att försöka lösa de mest akuta problemen. Dessutom tar det tid. Det tar tid att klara sig på ingenting: att inte ha tvättmaskin, att inte ha bil, inte ha råd med ett restaurangbesök. Pengar kan inte köpa kärlek, men ofta kan de faktiskt köpa just tid. Det går lättare och snabbare om man har råd att köpa hämtmat ibland, eller att handla i en av köpcentrets skoaffärer istället för att leta i secondhandbutiker efter vinterstövlar i rätt storlek som barnet kan tänka sig utan risk att bli utmobbad. Att leva i ett land där alla har det ungefär likadant är en sak, en annan sak är att vara den enda i klassen som inte har ett sommarställe eller en utlandsresa att berätta om när sommarlovet är slut.
Vi gör så gott vi kan. Vi går själva i trasiga skor för att ha råd med ordentliga skor till barnen. När barnen behöver glasögon avstår vi från vårt eget tandläkarbesök. Vi lagar ännu billigare mat, vi hittar på gratisnöjen så gott vi kan, vi jobbar extra. Och ganska ofta ligger vi vakna på kvällarna och undrar hur i all världen det hela ska gå ihop, nu när det ska skäras ännu mer.
Vi har inte tid och kraft över till några kreativa protester.
Kanske är en av anledningarna också vår hemliga skamliga misstanke om att det egentligen, på något obegripligt sätt, beror på oss själva. Låga löner, osäkra jobb, allt sämre villkor, svepande beskyllningar i media om fusk och vanvård – om vi blir behandlade så, måste inte det vara för att vi egentligen inte är värda bättre? För att vi inte är tillräckligt smarta för något annat, inte tillräckligt duktiga för löneförhöjning, inte tillräckligt kaxiga för att försvara våra rättigheter, inte tillräckligt snabba för att få jobbet gjort i tid, inte tillräckligt kompetenta… Hade vi varit värda bättre så hade vi väl haft det bättre? Allt det här snacket om individuella löner, att lönen ska avspegla ens ansvar, skicklighet och engagemang, om lönen som ett uttryck för uppskattning – vad ska man då säga om en lön som inte ens räcker till en hyreslägenhet? Hade det varit något krut i oss så hade vi väl bara tagit oss härifrån? Passar det inte är det bara att gå.
Jag deltog en gång i ett samtal mellan ett antal feminister. En av kvinnorna, med en sådan där årslön på fem gånger min, beklagade sig över hur dyrt det var att få hjälp i hemmet, man kunde ju inte hinna med allt. Jag erbjöd mig att hjälpa henne med barn och städning för samma timlön som hon själv hade på sitt jobb. Hon stirrade på mig.
– Men det går ju inte, det är ju vad jag själv tjänar, utbrast hon oförstående.
– Ja. Så är det ju för hon som städar hos dig. Hon gör det för samma lön som hon har på sitt vanliga jobb. Skillnaden är bara att när ni båda jobbat klart, då har du råd att vara ledig och hon städar åt dig. Och skulle hon själv anlita någon till att hjälpa till hemma hos henne, då skulle det kosta henne fem gånger hennes egen lön.
– Ja men då får hon ju bara utbilda sig och skaffa ett annat jobb!
Fast det där håller inte. Hur mycket folk än utbildar sig så måste någon fortfarande byta blöjorna, ta hand om barnen och städa toaletterna. Vi som gör det, vi är också människor.
Och, faktiskt, inte vilka människor som helst. Den stora anledningen till att det inte blir någon strejk, det är att de allra flesta av oss som jobbar här, i vardagen, på golvet, i närkontakt med all denna bräckliga mänsklighet, vi gör det för att vi bryr oss. Av kärlek. För att vi gläds när andra människor gläds. För att det gör ont i oss att se människor lida. För att vi har varma hjärtan, omtanke och kärlek.
Att slåss för bättre villkor för oss själva genom att lämna dem vi tar hand om i sticket, det finns helt enkelt inte på kartan. Det är lika otänkbart som att föräldrar skulle slåss för höjd föräldrapenning genom att vägra hämta sina barn på dagis. Så gör man inte, bara. Inte när man står i kontakt med sitt hjärta. Inte när man på nära håll ser lidandet hos dem man i så fall måste lämna i sticket. När man är Där, och när man Ser, då gör man det som behövs, bara.
Men det här ger inte andra människor rätt att utnyttja oss! Det borde inte behövas att vi lämnar Sonja och Maja i smutsiga blöjor och drar ut i strejker och protesttåg för att de som fattar besluten ska kunna förstå att det vi gör är värdefullt. Det är ju inte så svårt att räkna ut, att om man vill att vården ska bli så bra som möjligt så gäller det att ge dem som ska göra jobbet bästa möjliga, inte sämsta möjliga, förutsättningar .
Vi är alla del av samma mänsklighet. Det vi gör mot andra, det gör vi samtidigt mot oss själva. Vem vill leva i en värld där man måste slåss för bättre villkor genom att lämna de svagaste i sticket? Inte vi! Det måste finnas andra sätt.
Vårdpersonalens rättigheter. Ofta framställs det som om det fanns något slags motsättning, mellan vårdpersonalens och vårdtagarnas bästa. Strejk-tänket förstärker föreställningen om en sådan motsättning.
I verkligheten finns det ingen sådan motsättning. När jag blir gammal, då vill jag naturligtvis hellre tas om hand av någon som själv mår bra. Någon som har hjärtat fullt av kärlek snarare än rädsla, som har energi över för mig, som inte är helt upptagen med att grubbla över barnvakt till jul eller hur lönen ska räcka till hyran. Någon som inte behöver vara förbannad för att hon känner sig negligerad och utnyttjad. Någon som får känna att hon räknas, att man uppskattar det hon gör. Någon som ges möjlighet att göra ett bra jobb.
Jag skulle vilja säga såhär: vi som jobbar med det akut vardagspraktiska – att strejka är inte vår sak här i tillvaron. Vår sak är istället att berätta. Att berika världen med goda, inspirerande, upplyftande exempel.