Till slut skulle jag vilja säga något om det som på något sätt blir essensen i det hela när man talar om människor som hjälper människor: godhet, och ondska. Vi vill gärna tro att det handlar om objektivitet, professionalitet och effektivitet, och det gör det, till viss del. Men sist och slutligen handlar det om något svårare: individuella människors val och handlingar. Goda eller onda.

Människor är inte goda eller onda. I filmerna är de det, de onda är mörka och fula, de goda är ljusa och vackra, ingen behöver undra vilka som är vad, och så slåss de mot varandra, och när de onda dödar de goda, då är det ont, och när de goda dödar de onda, då är det Godhetens Seger.
I verkligheten däremot, kommer människor i besvärliga paket, med ont och gott i en salig röra. Man ser inte utanpå vem som är vad, folk gör bra och dåliga saker om vartannat, och när man precis ska till att döda one of the bad guys upptäcker man plötsligt att man själv genom sitt dödande håller på att förvandlas till en av dem. Det är mycket besvärligt och förvirrande, inte alls sådär enkelt och prydligt som det skulle vara.

I den här berättelsen har figuren ”Mia” på sätt och vis fått personifiera det ”goda”, medan figuren ”Dolores” har fått personifiera det ”onda”. Jag vill framhålla ännu en gång att ingen av dem existerar i verkligheten exakt så som de beskrivs här. Erfarenhetsunderlaget däremot, den källa jag öser ur för att kunna skriva berättelsen, finns eller har funnits i verkligheten – jag har tillbringat många svindlande vackra år i demensvården, på flera olika platser. Jag har mött väldigt många människor. Människor jag älskat, människor som blivit mina vänner, människor jag knappt kommer ihåg, människor som irriterat mig, människor jag haft så svårt för att jag legat sömnlös och grubblat.
Men om du undrar: Är den där figuren jag? Är det någon jag känner? Då vill jag svara såhär: nej, det är det inte. Detta är ett saligt hopkok, av saker jag upplevt och saker jag hittat på. Personerna har fått låna drag än härifrån än därifrån, och ibland företräder de en enda aspekt och blir därmed närmast parodiskt renodlade.
Är de sanna? Ja, alla dessa aspekter finns inom oss alla. Nej, ingen människa finns i verkligheten så som de beskrivs här.

Om du tycker att du känner igen dig: känn mitt varma tack för att jag fått lära känna dig. Du har lärt mig oändligt mycket.
Om det du läser gör dig stolt och glad – härligt!
Om det du läser gör dig förbannad eller du känner dig orättvist utpekad – det behöver du inte göra, det är inte dig jag skriver om. Om du vill kan du ta det som ett tillfälle att fundera över varför du känner så, om det är något du skulle vilja göra annorlunda. Och om det inte är det – släpp det bara. Som någon sa till mig när jag var ledsen för skitsnacket bakom min rygg: folk säger så mycket. Du behöver inte göra något med det. Inte säga emot, inte bevisa något, inte övertyga någon om något. Släppeli-släpp. Det enda du behöver bry dig om är att se till så att det inte är sant.

Jag vill särskilt framhålla att detta även gäller rollfiguren ”Dolores”, som (stackarn!) har fått den trista uppgiften att personifiera det inom mig själv och andra som jag har allra svårast att förhålla mig till: att inte orka bry sig, att inte se, att vara inkrökt i sig själv. I verkligheten finns det ingen människa som är såhär konsekvent negativt inställd som hon är. Däremot finns inom oss alla en sådan tendens, som jag ser det som vår mänskliga uppgift att uppmärksamma och ta hand om inom oss själva.

’Dolor’ är latin och betyder ’att lida’. Namnet Dolores betyder smärta.
Min erfarenhet är att ondskan, dvs den kraft som bryter ner och förstör, den har sällan något att göra med en genuin önskan att förstöra och bryta ner. Betydligt oftare handlar det istället om att vi blir så fångade i vår egen smärta att vi inte räcker till för så mycket annat. Och så blir det så att man inte orkar, inte kan, inte vet, inte vill, inte törs eller inte förstår bättre. Och inte heller tänker nytt, lär sig, övar.
Man kan förstå det. Men att förstå hjälper ju inte – det bryter fortfarande ner och förstör. Och det gör fortfarande lika ont.

Det är min bergfasta övertygelse att alla människor i grunden är ”goda”, dvs att vi alla mår bättre av att ingå i goda cirklar än dåliga, av att utöva och mötas av kärlek och respekt. Men så går det snett ibland. För en del av oss, som Hitler eller Breivik, går det rejält snett. För de flesta av oss går det lyckligtvis inte fullt så snett. Men alla misslyckas vi ibland. Det händer ibland, särskilt i mycket nära relationer, att man inte lyckas vara sådan som man skulle vilja vara. Att gå med hjälpbehövande människor i deras vardag, gå med dem i sovrummet, på toaletten, i hela deras liv, det är bland det närmaste man kan vara. Det är ingen lätt uppgift!

Den som lider allra värst i den här berättelsen, skulle jag tro, det är Dolores. Om du har en gnutta kärlek till övers, ge den till Dolores. Hon behöver den.
Men samtidigt: det är vår mänskliga uppgift att ta itu med ondskan på något sätt. Särskilt den som finns inom oss själva. Men hur? Om vi startar krig mot ondskan, då får vi ju leva i krig allihopa, och vi själva blir en del av kriget.

Det bästa sättet med ondskan, tror jag, är att försöka avstå från att mata den. Att ge näring till de andra krafterna istället. Jag vill avsluta min bok med en gammal indianlegend:

An old Cherokee is teaching his grandson about life.
– A fight is going on inside me, he said to the boy. It is a terrible fight, and it is between two wolves.
One is evil – he is anger, fear, envy, sorrow, regret, greed, arrogance, self-pity, guilt, resentment, inferiority, lies, false pride, superiority, and ego.
The other is good – he is joy, peace, love, hope, serenity, humility, kindness, benevolence, empathy, generosity, truth, compassion, courage and faith.
The same fight is going on inside you – and inside every other person, too.
The grandson thought about it for a minute and then asked his grandfather:
– Which wolf will win?
The old Cherokee simply smiled:
– The one you feed.