När vi är klara med Maja ska hon ha frukost. Sedan är det bara Lilly kvar. Emelie föreslår att jag ska sätta mig och mata Maja, så kan hon ta Lilly. Det gör jag gärna. Jag tar med mig Maja bort till Ingegerds bord.
– Hej, Ingegerd, får vi sitta här med dig?
– Javisst, varsågoda.
– Härligt! Jag ska bara gå och hämta lite frukost till Maja. Vill du ha något också? Lite mer kaffe, för sällskaps skull?
– Ja men vad söt du är. Ja, det skulle vara gott. Ta nu en kopp till dig själv också, jag bjuder!
– Tack, vad snällt!
Jag går ut i köket, läser på frukostlistan att Maja brukar äta havregrynsgröt och kaffe. Jag gör i ordning en ostsmörgås också, som jag skär i småbitar, tänker att jag ska prova om det funkar. Och så en extra sked, som hon kan hålla i själv. Jag dukar fram alltsammans innan jag sätter mig.
– Sådär! Titta, Maja, vad gott det ska bli med lite frukost. Här är det havregrynsgröt, jag tog på en klick lingonsylt också, det brukar jag tycka är gott. Jag ger Maja den ena skeden, tar själv en sked gröt och stryker den mot hennes läppar. Maja för sin sked mot munnen, den kommer inte längre än till halsgropen, men hon öppnar munnen så att jag kan stoppa in min. Det funkar!
– Hon klarar inte mycket själv, va?
– Nej, man får ju hjälpa henne med det mesta.
– Vilket tålamod du har!
– Haha, ja, tålamod är en av mina starka sidor.
I det samma kommer Nasrin med Connie.
– Hej, Connie, hälsar jag, vill du inte komma och sitta här med oss?
– Hon har inte fått frukost ännu, säger Nasrin.
– Om du vill kan jag hjälpa henne med frukosten, jag sitter ju ändå här och matar Maja.
– Kan du klara båda två då?
– Det tror jag nog. (Som trebarnsmor har jag varit med om situationer som krävt betydligt mer av simultankapacitet än så…) Om du kommer med det hon ska ha?
Så Nasrin placerar Connie på min andra sida, och ställer fram frukost till henne: yoghurt med flingor, ett glas saft med sugrör.
Sedan sitter vi där, Ingegerd, Connie, Maja och jag. Det blir en fin stund. Maja är nöjd med skeden hon fått, sakta men säkert får hon i sig gröten. Eftersom det går så bra låter jag smörgåsbitarna vara tills vidare.
Connie sitter tyst, men jag upplever det ändå som att hon njuter av att få vara en del av sammanhanget. Hon följer med samtalet med ögonen, hon är alert och öppnar munnen så fort jag närmar mig med skeden, det går lätt och behändigt. Inte en enda gång behöver jag påminna henne om att öppna munnen. Konstigt.
Istället kan jag ägna mig åt ett trevligt samtal med Ingegerd. Jag får veta att hon tillsammans med sin man varit den samlande kraften vid en framgångsrik revyscen. Att teater, musik och litteratur, särskilt poesi, är några av hennes stora intressen. Att hon i sin ungdom ville bli frälsningssoldat, men när hon provade konstaterade hon att det nog inte var någonting för henne. Hon skrattar:
– Du vet, sist och slutligen ville man ju inte gärna avstå från sin lilla vän i viken. Man är väl kanske inte så helig som man skulle önska…
Glömda är alla tabletter och medicintider. Ingegerd är en god berättare, hon kan konsten att fängsla sin publik. Connie är klar med yoghurten, jag ställer tallriken med smörgåsbitarna framför henne medan jag fortsätter att mata Maja. När vi är klara har hon plockat i sig det mesta.
Efter frukosten tar Emelie mig åt sidan.
– Sådär ska du inte göra, säger hon.
– Hur då?
– Du ska inte sitta och prata med Ingegerd sådär, hon blir bara orolig.
– Orolig? Hon blev ju tvärtom lugn och glad?
– Jo, men hon blir orolig sedan. Det kan ju inte du veta, du är ju ny här, men man ska inte sitta och prata med henne sådär.
– Men vi hade en jättetrevlig stund!
– Jo, men om du gör sådär så förstör du för alla oss andra.
– Va?
– Vi andra vet ju hur det är. Att man måste säga ifrån till Ingegerd. Och om du gör sådär istället, då blir hon ju arg på oss.
– Öööh… Nu förstår jag inte. Menar du att hon inte skulle bli arg på er om bara jag lät bli att prata med henne?
– Nej, såklart, men vi måste ju alla göra likadant.
– Varför det? Jag kan ju inte låta bli att tala med Ingegerd bara för att någon annan inte vill det?
– Men det fungerar inte att tala med henne, man måste säga ifrån.
– Nej, nu förstår jag inte. Vi har just haft en jättetrevlig frukoststund, och nu sitter hon lugnt och läser tidningen. Och före det var hon ju jätteorolig. Dessutom sa du att hon alltid brukar vara det, då kan det ju inte vara jag som har förstört någonting?
– Nu är det bestämt att vi ska göra såhär, och alla måste göra likadant, annars fungerar det inte.
– Vem har bestämt det?
– Vi.
Jag funderar och funderar på det där. Det går ju inte! Att vägra svara på tilltal, det kallas inom socialpsykologin för ”act of nullification”. Det är bland det värsta man kan utsätta en människa för. Det är en så mäktig kraft i det att det till och med används som tortyrmetod. I andra sammanhang kallas det för utfrysning. Jag har varit med om det, det var helt fruktansvärt. Nej, så kan jag absolut inte tänka mig att göra mot en människa.
Så hur ska jag göra då? Jag vill ju vara här. Om jag ska jobba kvar här så måste jag hitta ett sätt att hantera det här. Emelie har bara idag sagt åt mig tre gånger att jag inte ska tala med Ingegerd, det är tydligen en högt prioriterad regel här.
Jag vill verkligen anpassa mig till det som gäller, vill vara en konstruktiv medlem i arbetslaget. Men inte till vilket pris som helst. Såhär kan jag helt enkelt inte gå med på att bära mig åt mot en människa.