Jag blev kvar. Det var inte så att det blev någon dramatisk upplösning eller radikal förändring eller så, men det lugnade ner sig. Tack vare ett mycket aktivt stöd från Solange, Mikael och Frida, avdelningssköterska på 2A, tack vare värme och utsträckta händer från många underbara arbetskamrater och tack vare den goda kraften som ändå finns inom varje människa, var det möjligt för mig att vara kvar på detta drömjobb. Inte lätt, men inte heller omöjligt. Jag gick en ständig balansgång alldeles i utkanten av vad som var socialt möjligt i arbetslaget.
I gengäld fick jag det underbaraste jobb jag haft i hela mitt liv. Jag kan inte tänka mig någon mer glädjefylld uppgift än den att få gå runt här hela dagarna och sprida kärlek, hopp och positiv energi, samtidigt som jag får hugga i, göra praktiska saker och känna att jag behövs. Bemanningen är god och chefen är bra, det finns alla förutsättningar att göra ett bra jobb. Tack vare Time Care är jobbet dessutom fullt möjligt att kombinera med uppgiften som ensamstående trebarnsmamma. Nu följer ett par av de vackraste åren i mitt liv.
I lugn och ro lär jag känna de boende, lite i taget. Lär mig deras historia, vad de tycker om och inte tycker om, vad som är viktigt för var och en, vad som kan ge var och en en upplevelse av att livet är gott. Jag fascineras över hur olika det är, och samtidigt hur lika. Kristin gillar mjukt bröd, Lilly gillar hårt. Margit älskar att duscha, Johanna avskyr det. Men allihopa behöver vi respekt och välvilja.
Ganska snart har jag blivit så pass varm i kläderna att jag kan börja arbeta på egen hand, och jag njuter av varenda sekund. Det är helt otroligt med personer med demens, det finns en sådan direkt koppling mellan vad man själv ger ut och vad man får tillbaka. Jag är så tacksam för mitt i grunden positiva sinnelag. Här kommer det verkligen till maximal glädje.
Snart uppenbarar sig också en möjlighet att göra något för Ingegerd. Alla som jobbar här ska vara kontaktperson åt någon eller några boende, och Frida undrar om det är någon särskild som jag känner speciellt för.
Det är det. Jag älskar ”besvärliga” människor. Människor som vill något, som berättar vad de vill och därmed möjliggör ett Möte. Och så verkar jag vara den enda här som faktiskt inte alls upplever Ingegerd som jobbig. Så valet är givet.
Som hennes kontaktperson är det min speciella uppgift att ägna henne extra uppmärksamhet. Den extra uppmärksamhet hon behöver, och som behövs för att det ska bli lugnt och trevligt på avdelningen istället för rop och ångest. Alla behöver inte samma sak – någon behöver syrgas, någon behöver stödstrumpor och någon behöver extra uppmärksamhet. Om jag är kontaktperson, då kan de inte påstå att jag inte borde prata med henne.
Rollen som kontaktperson innehåller också en besynnerlig möjlighet till makt. Nu är det min uppgift att skriva en genomförandeplan. Där kan jag skriva vad Ingegerd behöver, hur man ska bemöta henne osv, och helt plötsligt är det det som gäller. Det är inte säkert att arbetskamraterna följer planen, men de kan i alla fall inte påstå att ”det är bestämt” att man inte får tala med Ingegerd.
Nu behöver jag inte längre vara rädd för vad de andra ska tycka. När de säger att jag inte ska prata med Ingegerd kan jag bara lugnt säga att jag är hennes kontaktperson, så det är min speciella uppgift att prata med henne.
Sen är jag fri att göra just det: bygga relation till henne. Å, det är så roligt! Ingegerd är en helt fantastisk person. Hon lider av missbruksdemens, en ganska ovanlig form av demens som har slagit mycket hårt mot hennes förmåga till impulskontroll, hennes initiativkraft och hennes korttidsminne, men nästan inte alls mot hennes språk, hennes humor, hennes intelligens, hennes intresse för kultur och musik…
Jag tar för vana att ta med mig den jag ska mata och sätta mig tillsammans med Ingegerd. På så sätt får vi till de mest fantastiska måltider. Den som ska matas äter bättre då hon får vara del av ett positivt mänskligt sammanhang, och Ingegerd blommar upp som aldrig förr. Hon skrattar, pratar, konverserar, deklamerar dikter… Hon har inte slutat ropa, men just de stunder när vi sitter tillsammans runt matbordet är det lugnt.
Det är så konstigt. Istället för att njuta av lugnet runt maten engagerar sig flera av kollegerna i ett slags ”Finn Fem Fel”:
– Du ska nog inte göra sådär.
– Varför då?
– Det blir jättejobbigt för Ingegerd, hon blir väldigt upprörd när andra människor har dåligt bordsskick.
– Men hon är ju inte upprörd, hon var tvärtom alldeles lugn och glad hela måltiden?
– Jo men du vet, hon är ju lite fin i kanten, hon vill inte sitta och titta på när folk blir matade…
– Jag ska tänka på det du säger, om det blir något problem med det så lovar jag att jag ska ta tag i det.
Det blir inget problem.
– Jag tycker inte du ska göra sådär.
– Varför då?
– Det blir ju jättejobbigt för Lilly när Ingegerd pratar hela tiden.
– Det tror jag inte. Jag har intrycket att Lilly tvärtom trivs med att det pågår ett samtal vid bordet, hon äter mycket bättre då.
– Men det är ju orättvist mot Lilly att bara Ingegerd ska få prata hela tiden!
– Nejdå, det finns alla möjligheter för Lilly också att säga vad hon vill. Hon tycker om Ingegerds historier.
Jag tror verkligen att hon gör det. Hon verkar glad och nöjd, klagar inte och äter bättre än förut.
– Sådär kan du inte göra!
– Varför då?
– Du kan ju inte bara sitta där vid ditt bord och göra ingenting.
– Men nu förstår jag inte, är det inte jätteskönt för alla att det blir lugnt vid maten istället för kaos?
– Jo, men det går ju inte att vi bara sitter, vi måste ju se till att alla får vad de behöver.
– Ja, självklart. Jag brukar göra så att jag först ställer fram allt som behövs så att jag sedan kan sitta ner i lugn och ro. Jag tycker det fungerar mycket bättre än att man ska springa omkring medan de äter, det blir det bara mer oroligt av.
– Ska jag springa här själv då, medan du bara sitter där?
– Nej, naturligtvis inte. Vad är det som är problemet, vad vill du att jag ska göra?
Men det vet inte Dolores. Hon vill bara inte att jag ska sitta där och göra ingenting. Jag försöker med att ta med flera boende till mitt bord för att underlätta för henne. Jag försöker ta initiativ till att prata om hur vi ska dela upp sysslorna kring maten. Jag försöker ta fler av matningarna. Men eftersom det inte alls är det som är problemet så fungerar inte heller mina lösningar. Dolores blir inte alls gladare.